- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
239

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET OSMANSKA RIKETS UPPKOMST OCH DESS UTVIDGNING INTILL SULEIMÄN I. 239
27 september vid Nikopoli. Deras bundsförvanter, de romanska maktegandena på
Peloponnesos, straffade han genom att förhärja deras områden.
Redan hotades emellertid det osmanska riket österifrån af en svår fara, hvari-
genom grekerna fingo ännu ett kort uppskof. Åter hade bland mongolerna fram-
trädt en stor härförare, som ännu en gång bragte en barbarisk ödeläggelses alla fasor
öfver den islamska världen. Timur från Kesch i Transoxanien, en afkomling af
Djingis-kän, född ar 1335, hade omkring 1369 störtat från tronen den djagataiske
emiren af Korasan och Transoxanien och af dennes besittningar skapat sig ett rike
med hufvudstaden Samarkand. Icke nöjd därmed, ville han återförvärfva hela det
område Hkns stamfader Djingis-kän en gång innehaft och hemsökte därför årligen med
krig hela landet anda ned till Ganges. Bajasid förutsåg, att han icke skulle undgå en
kamp med denne världseröfrare och bemödade sig därför redan sedan sina första
regeringsår alt stärka sin ställning mot honom i Asien. Ar 1391 tog han Konia
från sin svåger, den af hans fader ännu skonade emiren af Karamän, och då denne
följande ar förlorade ett slag mot hans fältherre Timurtäsch, fråntog han honom
hans återstående besittningar. Nu underkastade sig äfven turkmenerna i Kaisarlje,
Tokäd och Siväs, och 1373 förlorade emiren af Kastamuni sitt rike. De afsätta
furstarne hetsade naturligtvis Timur mot Bajasid, och då emiren äfven ofredade den
armeniske härskaren af Ersendjän, inbröt kanen, som redan betraktade denne som
sin vasall, ar 1400 i Mindre Asien, eröfrade Siväs och lät besättningen, vid hvilken
Bajasids äldste son Er-togrul befann sig, springa öfver klingan.
Liksom redan förr en gång de kristne i de ännu hedniska mongolerna trodde
sig kunna vinna bundsförvanter gentemot islams makt, sa trädde äfven nu Johannes VII,
det byzantiska rikets kejsare och Karl VI af Frankrike i förbindelse med Timur,
ehuru denne bekände sig till islam, för att använda honom som förmur mot den
fara, som hotade dem på närmare hall. Timur hade emellertid tills vidare nöjt sig
med den tuktan han redan gifvit Bajasid och föredragit att hemsöka Mamluksulta-
nen Barkuk af Egypten. På Karabags slatt, där han tillbragte vintern 1401-1402,
rustade han sig sedan till en afgörande kamp med osmanerna.
I början af 1402 skred Timur till angrepp och trängde öfver Ersendjän och
Siväs fram ända till Angöras slatt. Här antog Bajasid genast den erbjudna
drabbningen, ehuru hans rådgifvare bestämdt afrådde honom därifrån i betraktande
af truppernas otillförlillighet och missmod inför fiendens öfverlägsna antal. Osma-
neri|a saknade i denna strid mot sina trosförvanter den fanatiska hänförelse, som
annars plägade besjäla dem, och de kristna vasallfolken följde dessutom endast mot-
villigt Bajasids fanor. Likväl började striden på morgonen den 20 juli 1402 icke
ogynnsamt för honom. De pansarklädda serbiska ryttarne ansatte hårdt de lätt be-
väpnade mongolerna, men Bajasid kallade dem tillbaka af fruktan för att de skulle
kringrännas. Mongolerna förföljde dem, och då de kommo fram till de turkiska
linierna, läto de seldjukiska trupperna, som varseblefvo sina forna furstar bland
fienderna, forma sig till affall. Oaktadt den tapperhet, hvarmed Bajasid jämte hans
10,000 janitscharer försvarade sig anda till aftonen ledo de ett afgörande nederlag.
Då emiren vid mörkrets inbrott ämnade fly, föll han jämte sin son Musa i fången-
skap, medan två andra söner, Muhammed och Isa, undkommo till Karamän.
Segraren behandlade till en början den fångne härskaren ädelmodigt, först då han
gjort ett misslyckadt rymningsförsök, skärpte han fängelset. Bajasid dog redan den
8 mars 1403 i Ak-schehr i Hamid, och segraren unnade honom en graf i den af
honom själf uppbyggda moskeen i Brussa.
Timur återinsatte nu i Mindre Asien de afsätta seldjukiska dynastierna i deras
rättigheter, men Rumilien lät han osmanerna behålla under Bajasids son Suleimän,
som måste taga landet som län af honom. Därpå drog han sig åter mot öster till
sin residensstad Samarkand. Varaktiga verkningar hafva mongolernas politiska ska-
pelser aldrig haft. Då Timur dog redan den 19 februari 1405 under ett fälttåg
mot Kina, blef Mindre Asien åter öfverlemnadt åt sig själft.
Redan förut hade emellertid strid utbrutit mellan Bajasids söner om arfskiftet.
Den kraftfullaste af dem, Muhammed, hade flytt från Angöra österut och slagit sig
ned bland Amasias och Tokäds bergskedjor. Därifrån angrep han redan ar 1403

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free