Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 12. Det osmanska rikets uppkomst och dess utvidgning intill Suleimān I
- 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvistigheter mellan sönerna. Den äldste sonen Mustafa, härens älskling, råkade i onåd
hos sin fader till följd af intriger af dennes favorithustru, Roxolane-Kurram (af rysk
extraktion), och hennes måg, storvisiren Rustem. Följden blef, att sultanen själf
under ett persiskt fälttåg år 1553 lät strypa honom i hans tält i Eregli. Men äfven
mellan Roxolanes söner utbröt sedermera öppet krig. Den yngre och mera begåfvade
Bajasid blef af sin broder Selīm slagen vid Konia och flydde till Persien men blef där
med schackens samtycke dödad af sultanens bödlar. Den odugligaste af hans söner,
Selīm, en slösare och drinkare, var nu oomstridd tronföljare.
Äfven i den yttre politiken bleknade Suleimāns stjärna mot slutet af hans lif.
Redan år 1551 hade kriget i Ungern utbrutit på nytt. Till sjöss bekrigades
osmanerna af den spanska flottan i förbund med de sedan 1530 på Malta etablerade
johanniterna. Att fördrifva dem äfven därifrån lyckades icke Suleimān trots alla
ansträngningar. I stället ville han åtminstone i egen person göra slut på det ungerska
fälttåget, som syntes honom draga alltför långt ut på tiden. Med en väldig här
bröt han, redan sjuk, upp från Stambul den 1 maj 1566. Men han hann endast till
Sziget, som under Zrinyis ledning höll stånd mot honom öfver en månad. Där dog
han natten före den 6 september, och först två dagar därefter föll den sönderskjutna
fästningen i janitscharernas händer. Historien har tilldelat Suleimān ärenamnet »den
Store». I själfva verket öfverträffade han också alla sina förfäder i yttre
maktutveckling, och det under hans efterträdare inträdande förfallet bidrog att låta hans
tid framstå i skarpare relief. Därför erbjuder också hans död den utgångspunkt,
hvarifrån man lämpligast kan taga en öfverblick öfver den utvecklingsgrad, hvartill
hans folk vid denna tid hade hunnit.
13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid.
Suleimān hade icke blott varit en stor krigare utan därjämte äfven en betydande
organisatör, som fulländade de af hans förfäder skapade institutionerna. Statens
grundval var fortfarande länsväsendet, och då Suleimān efter Zapolyas död lade
Ungern direkt under sin spira, började han genast under vistelsen i Buda att taga
itu med timārfördelningen. Timār var namnet på de mindre länen, som gåfvo en
årlig inkomst af 3,000–20,000 asper och hvilkas innehafvare voro skyldiga att ställa
två à fyra ryttare till uppbådet. Endast egen förtjenst kunde förhjälpa vasallen till
ett större gods, ett siāmet men hans son måste ovillkorligen åter börja med ett litet
timār. Innehafvaren af ett siāmet, hvilkens inkomster gingo upp till 100,000 asper
och därutöfver, måste för hvarje 5,000:de asper uppställa en man. En silfverasper skulle
regelmässigt hafva en vikt af 1/4 drachme. Under Muhammed II gingo ännu 40 asper
på en dukat, men under hans efterträdare försämrades betydligt myntförhållandena,
sa att 60 asper motsvarade en dukat. Under Suleimān kunde de europeiska länen
uppställa omkring 80,000, de asiatiska omkring 50,000 hästar. I de eröfrade persiska
provinserna åter lyckades man icke bilda många nya länsgods, emedan ingen ville
öfvertaga den därmed förenade förpliktelsen inom dessa förhärjade områden.
Detta länsrytteri utgjorde ursprungligen den osmanska härens kärna. Dess vapen
voro bågar och pilar (hvilka längst bibehöllo sig hos asiaterna) en lätt lans, ett kort
svärd, därtill ofta en stridsklubba af järn och en liten rund sköld. Pansarskjorta
och pickelhufva kommo först så småningom i bruk; af gammalt var turbanen den
vanliga hufvudbeklädnaden. Hästens vård gällde som vasallens förnämsta plikt,
hvars försummande till och med medförde förlust af förläningen.
Dessa militärlän förenades landskapsvis till fänikor, sandjāker, hvaraf ursprungligen
funnos två och som längre fram uppgingo ända till 250. Öfver sandjākbejerna stodo
ursprungligen endast de bägge begler-bejerna af Anatoli och Rūm-ili; den förre hade
sitt ståndläger i Kutāhija, den senare i Sofia. Rūm-ilis begler-bej stod högre i rang
och förde öfverbefälet i sultanens ställe; själfva prinsarne måste underordna sig
honom.
Först då riket fick allt större utsträckning i Asien, utnämndes där nya begler-bejer,
som likväl voro af lägre rang än den anatoliske, ehuru de hade större härar under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0273.html
