- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
252

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sig än han. Ännu längre fram sammanfattades flere sandjāker till ett paschalyk:
paschalykaternas antal var 21. Detta betydde i själfva verket, att ett söndrande element
trängde in i den ursprungligen på den stramaste centralisering beräknade
statsförvaltningen.

Länsväsendet, som visat sig förträffligt i det lilla osmanska stamlandet, råkade
nu emellertid i den ständigt växande storstaten snart i förfall. Härskaren nödgades
till begler-bejerna öfverlemna utdelandet af åtminstone de mindre länen med en
inkomst af intill 6,000 asper. Dessa åter drogo sig icke for att bortgifva lediga timārer
till sina gunstlingar i stället
för till bepröfvade
krigsmän, ofta rent af till
slafvar, af hvilka motsvarande
militäriska prestationer
öfver hufvud icke voro att
vänta. Snart gingo de till
och med ännu längre och
förjagade bepröfvade
länsinnehafvare, om deras
osmanska härkomst gaf
anledning till minsta tvifvel.
Dessa missbruk sökte
Suleimān I genom sin år 1530
utfärdade kānun-nāme att
stäfja. Han fråntog
begler-bejerna rätten att
själfständigt beläna. De skulle
hädanefter endast tilldela den
länsberättigade ett intyg
(teskere), på grund hvaraf
sedan Porten själf skulle
utfärda förläningsbrefvet
(berāt) och införa hans
namn i länsregistret.
Länsinnehafvarnes söners
arfsanspråk reglerades noga.
Aldrig fick ett län öfvergå
direkt från fader till son, utan
denne tilldelades alltid ett
mindre gods, till dess han
genom egna militäriska
förtjenster så småningom
kunde förvärfva sig ett större.
Den första förläningens
storlek berodde på, huruvida
fadern stupat i fält eller
dött i sin säng. Äfven
omyndiga söner kunde få
en timār sig anvisad, hvilken de likväl förlorade, om de efter fyllda nitton år icke
inställde sig till krigstjenst.

illustration placeholder
Sultan Suleimān.

Kopparstick af Melchior Lorichs.


Men äfven denna förordning aflägsnade icke alla missbruk. En mängd små vasaller
försummade att uppvisa sina af vederbörande begler-bej utställda intyg hos Porten,
då dess tjenstemän naturligtvis icke kostnadsfritt utdelade förläningsbrefven. Seden
att beläna flere söner till en afliden sipāhi med mindre timārer, uppkomna genom
fädernegodsets sönderstyckande, hade till följd, att man snart började se genom
fingrarne med att innehafvarne turade om att infinna sig vid uppbådet. Slutligen
lät man i Asien sådana län äfven gå i arf på kvinnosidan. Men äfven de större
förläningsgodsens innehafvare sökte alltmer undandraga sig sin tjensteplikt. Sultan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 14:08:27 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free