Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år 1592 460 sold för sig och sina skepp, medan knappt 150 verkligen gjorde tjenst.
Skeppens manskap bestod alltigenom af kristne, italienare och greker, mest
landsflyktigt folk, hvilka i stora skaror lockades till Pera genom de ansenliga handpenningar,
som utbetalades vid hvarje osmansk flottrustning. Ett ännu otillförlitligare element,
bland besättningen bildade de vid skeppsbänkarne fastsmidda kristna galärslafvarne.
Under Selīm II kunde ännu 40 skepp besättas med sådana, men deras antal aftog
med svindlande hastighet sedan det sjuttonde århundradets början. De sålunda
uppkomna luckorna sökte man sedan fylla genom en ordnad utskrifning bland de
egna undersåtarne. Hela riket indelades i distrikt, hvaraf hvart och ett hade att
till flottans tjenst ställa ett efter behofvet afpassadt antal man. De utskrifne kunde
friköpa sig och ersattes i så fall af kaptenen med en slaf, hvilket ställde sig
vida billigare. Då den europeiska rikshalfvans krafter redan alltför mycket voro
tagna i anspråk genom utskrifningar för landthären, kom flottan att mest bestå af
asiater, hvilka redan genomgående voro förvekligade och icke vuxna den tunga
tjensten. Man använde därför i allt större utsträckning systemet med
ställföreträdare, så att utskrifningen slutligen förvandlades till en ganska inbringande flottskatt.
Så småningom fingo nästan alla landthärens afdelningar under krigstid göra
vapentjenst på flottan; mest utmärkte sig janitscharerna, hvilkas tapperhet särskildt vid
äntringar var mycket fruktad af deras kristna motståndare.
Den osmanska flottan bestod af tunga linieskepp, maoner, af hvilka det största
(byggdt år 1575) rymde 576 roddare, och lätta kryssare, tjekdiris och kadrigas, med
i genomsnitt 150 roddare. Skeppsartilleriet var till en början så svagt, att för att
sköta detta på hvarje galär endast behöfdes 20 bombardierer. Men efter de
olyckliga erfarenheter man gjorde i slaget vid Lepanto, förstärkte man äfven i detta
hänseende skeppens stridsvärde, så att de åtminstone i fråga om kanonernas antal
voro vuxna venezianernas.
En mycket väsentlig beståndsdel af den osmanska flottan utgjorde alltsedan
Barbarossas dagar de afrikanska barbareskernas sjöröfvarskepp. Så ofta sultanen
rustade sig till sjökrig, slöto sig dessa fribytare i skaror till hans flotta för att under
dess skydd skada de kristnes handel. Då deras snabbseglare voro förträffligt
utrustade, mottog man till en början gärna deras hjälp. Men till följd af sin
oregerlighet råkade de snart i misskredit hos Porten, i synnerhet som de äfven under
fredstid nästan oafbrutet vållade diplomatiska svårigheter.
Med flottans egen utveckling hade äfven dess anförares maktbefogenhet stigit.
Först stod flottan under sandjāk-bejens af Gallipoli ledning. Men Barbarossa erhöll
i sin egenskap af »begler-bej öfver hafvet» genast jurisdiktionen öfver öarne
Metelin, Rhodos och Negroponte, och slutligen omfattade hans maktområde 14
sandjāker. Då det var möjligt för innehafvaren af denna ställning, att äfven med iakttagande
af en viss ärlighet göra ansenliga besparingar på flottans utrustning, så var detta ämbete
ett af de mest inkomstbringande och begärliga inom hela den osmanska byråkratien.
Efter olyckan vid Lepanto reorganiserades visserligen flottan inom kort med
beundransvärd energi, men den fick icke tillfälle att återställa sitt anseende genom ett stort slag.
Den inskränkte alltmer sin verksamhet till att bevaka kusterna, och år 1576 voro af
de 300 befintliga galärerna blott 40 fortfarande fullrustade, de öfriga lågo oanvända
och ruttnade i dockorna och på varfven. I spetsen för det ur länsförbandet
framgångna här- och statsväsendet stod sultanen. Till en början voro de osmanska emirerna
själfva vasaller under de seldjukiska sultanerna af Ikonium, men redan Urkān hade i
och med mynträtten och sitt namns nämnande i kutba, den offentliga fredagsbönen,
tagit en suveräns rättigheter i anspråk. Muhammed II hade sedan efter segern öfver
turkmenerna 1473 antagit sultantiteln, och Selīm gaf år 1517 sin dynastis makt dess
afslutande spets genom förvärfvet af kalifvärdigheten. Den för den turkiska
nationalkaraktären utmärkande troheten mot härskaren stärktes ytterligare genom detta
religiösa insegel på hans makt, så att han obetingadt kunde förfoga öfver sina
undersåtar så som ingen samtida furste i Västerlandet. Han befallde äfven oinskränkt
öfver statens alla hjälpkällor, och endast en sådan faktisk makt, som janitscharerna
utgjorde, kunde periodvis lägga hinder i hans väg. Han gällde till och med i
teorien såsom statens egare i privatekonomisk mening, och nettobehållningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
