- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
260

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

260

C. BROCKELMANN, ISLAM FRÄN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.

inrättats redan af Murad I. Muhammed II och Selim I ställde sedan vid han sida
resp. en domare för Europa och en för Afrika. Dessa militära öfverdomares befo-
genhet var likväl icke endast inskränkt till militära angelägenheter utan sträckte sig
äfven öfver hela den borgerliga rättskipningen. De utnämnde alla tjenstemän inom
domarekåren, kadierna och deras ställföreträdare näiberna och utgjorde äfven den
högsta appellationsdomstolen, som endast inskränktes af storvisirens och sultanens
egen domarmakt. I ämbetsrang stodo närmast efter dem de »stora mollas», domarne
i hufvudstaden och provinshufvudstäderna, och de »små mollas», domarne i tio
provinsstäder af andra klass, sådana som Bagdad och Sofia. Det lägre domarståndet
sönderföll i tre klasser: mufattischer eller undersökningsdomare, egentliga kadier
och deras ställföreträdare, näiberna.

Kadin egde högsta dömande makten inom sitt distrikt. Han dömde ensam och
utan bisittare efter den

på koran och sunna
hvilande andliga rät-
ten (scher-i-scherif) i
civil- och kriminalmål
och ombesörjde äfven
alla notariatärenden,
såsom utfärdande af te-
stamenten och andra
urkunder. Fördelarne
med de för den os-
manska rättskipningen
karakteristiska snabba
förfarandet uppvägdes
af domarnes besticklig-
het. Förgäfves hade
redan Bajasid I ar 1394
genom införande af fasta
taxor för domarne för-
sökt bota denna den is-
lamska rättskipningens
gamla kräftskada.

Öfver hela den ju-
ridiska och teologiska
hierarkien af ulemas

Turkisk Skrifvare. Miniatyr af Gentile

Bellini. Originalet i Konstantinopel.

stod ytterligare mufti
eller scheik ul-isläm
såsom han också kalla-
des, men hans myn-
dighet gjorde sig ute-
slutande gällande på
det teoretiska området.
Han hade att på begä-
ran i stridiga rättsfrå-
gor afgifva sitt utlåtan-
de, fetua, men hade icke
makt att själf förordna
om utförandet af sin
dom. Visserligen torde
knappt någon domare
någonsin hafva vågat
motsätta sig det af ho-
nom fällda utslaget. Mu-
hammed II och Sulei-
män I gåfvo mufti ut-
trycklig bekräftelse på
hans undantagsställ-
ning i spetseri för hela
förvaltningen. I själfva

verket voro företrädar-
ne för den suveräna makten i sitt. eget intresse mycket måna om att stödja hans myn-
dighet, då de själfva i svåra politiska lägen måste vädja därtill. Sa t. ex. lät Selim II
muftin Abu Saud uttala ett godkännande af det fullkomligt orättmätiga fredsbrott,
som inledde det Cypriska kriget mot Venedig.
Muftin tillkom äfven att gifva de andliga funktionärerna i hufvudstaden bekräftelse
på deras ämbeten, medan i provinserna denna sak ålåg de militära öfverdomarne.
Den egentliga utnämningen var däremot öfverlemnad till moskéernas grundare.
Antalet tjenstgörande andlige berodde helt och hållet på moskeens storlek. I små
församlingar, särskildt på landet, förrättade en imam ensam alla religiösa förrättningar,
men i större helgedomar förekom arbetsfördelning. Imamen skötte här endast led-
ningen af de fem dagliga bönerna. I rang öfver honom stod fredagspredikanten,
katib, som det äfven tillkom att hålla församlingens religiösa lif vaket genom andakts-
öfningar extra ordinera. De lägre förrättningarne förrättades af klockaren (kajjim),
och ett särskildt stånd vid klockarnes sida bildade böneutroparne.
Förstudierna till de andliga ämbetena voro af gammalt ordnade i anslutning till en
ärevördig tradition, som ytterligare hade blifvit fastslagen genom en särskild förordning
af Muhammed II. Den förberedande bildningen inhemtades i de af sultanerna och deras
visirer i ädel täflan grundade undervisningsanstalterna, som i stort antal förekommo i
hufvudstaden och provinserna, mest i anslutning till moskeerna. Lärjungarne i dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free