- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
262

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

262

C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.

Osmanernas vetenskapliga lif saknade nästan fullständigt all originalitet och rörde
sig i traditionella former. Med vetenskap menar muhammedanen icke förvärfvandet
af nytt vetande utan att man sa universellt som möjligt behärskar det traditionella
stoffet. Högst uppskattas det vetande, som rör sig om religionen och den därifrån
oskiljaktiga religiösa lagen, hvilken äfven utöfvar ett bestämmande inflytande på
den borgerliga. Då hela den kanoniska litteraturen var affattad på arabiska språket,
använde äfven osmanska lärde i sina teologiska skrifter utan undantag arabiskan.
Endast en del för lekmannavärlden bestämda uppbyggelseskrifter affattades på landets
språk. De osmanska vetenskapsmännen utmärka sig i allmänhet mindre genom
djärfhet och tankedjup an genom ihärdig flit.

Medan osmanerna på det egentliga vetenskapliga området erkände araberna som
sina läromästare, sökte de inom historieskrifningen efterbilda persiska mönster. De
äldsta historieforskarne

skrefvo rent af på per-
siska, men senare öfver-
gick man till moders-
målets bruk. Dock var
ordförrådet i sådana
verk starkt uppblandadt
med arabiska och per-
siska låneord, och stilen
lånades från den svul-
stiga iraniska retoriken.
Likväl hafva osmaner-
na i sakligt hänseende
åstadkommit betydande
verk på historieskrif-
ningens område. Rö-
rande nästan alla vik-
tigare tilldragelser i de-
ras historia ega vi in-
gående och alltigenom
mycket värdefulla mo-
nografier af ögonvittnen,

digt började man också
med systematiska fram-
ställningar af hela riks-
historien. Det första
verket af detta slag
skref dervischen Ahmed
Aschik-pascha-säde un-
der Bajasid I. Alltse-
den 1500-talet sörjde
Porten själf för histo-
rieskrifningen genom
att utnämna rikshisto-
riografer, af hvilka den
förste var den ar 1599
aflidne prinsguvernören,
militäre öfverdomaren
och muftin Saad ed-din.
På 1600-talet fick sedan
den profana vetenska-
pen hos osmanerna,
visserligen ännu i myc-

mest höga ämbetsmän, ket blygsam skala, ny
som själfva deltagit i Sultan Selim II. Kopparstick af Antonio näring af ven från väster-
händelserna. Redan ti- LafrerL obundet i Bibi. Natkmaie i Paris. ländska kallor. Den
tidens lärdaste man,
Häddji Kallfa, hvilken i egenskap af tjensteman inom arméförvaltningen deltagit i fält-
tågen i Asien och sålunda med egna ögon sett och lärt känna en stor del af riket,
lät för sin ar 1655 författade allmänna geografi en fransk renegat också öfversatta
västerländska jordbeskrifningar.
På skönlitteraturens område var osmanernas originalitet ännu mindre an på det
vetenskapliga gebitet. Visserligen torde det, liksom i våra dagar, äfven under
tidigare århundraden på turkiskt språkområde hafva vunnits ett rikt förråd af folk-
visor och berättelser. Men de »bildade» sågo med förakt ned på dessa alster. Blott
af populära historieböcker, i hvilka sultaners, fältherrars, forntida hjältars och
helgons bedrifter skildras utan någon särdeles hänsyn till historisk noggrannhet och
med groteska öfverdrifter, finnas ännu åtskilliga prof bevarade. Liksom inom veten-
skapen araberna, sa gällde inom poesien perserna såsom förebilden, hvilken man
med all makt borde söka efterlikna. Med sin vanliga grundlighet hafva osmanerna
fördjupat sig i studiet af den persiska diktningen. På det språkvetenskapliga området
hafva de utmärkt sig särskildt såsom kommentatorer till de persiska klassikerna,
om hvilkas tolkning i synnerhet den under Suleimän I uppträdande Sururi och bosniern
Sudi gjort sig förtjenta. Men äfven alla särskilda riktningar inom den persiska
poesien hafva de bemödat sig att efterbilda; själfva gourmandisens parodiske lofsångare
Abu Ishäk- har sålunda funnit en osmansk efterbildare. Länge fasthöll man med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free