- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
264

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Osmanernas kultur under rikets blomstringstid - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åter förvärfva sig betydande rikedomar. Särskildt vinhandeln och den mycket
vinstgifvande förpaktningen af vissa inkomster, som inflöto till sultanens skatt-
kammare, lågo nästan uteslutande i deras händer. Under senare hälften af 1500-talet
hade tullförpal^taren Mikael Kantakuzenos, en gunstling hos storvisiren Muhammed
Sokolli, förvärfvat sig en sa godt som furstlig ställning. Han förfogade öfver otaliga
ämbeten och beställningar, till- och afsatte patriarker, metropoliter och biskopar och
styrde såsom oinskränkt härskare hela provinser, såsom Moldau och Valakiet. Hans
palats i Anchioli täflade i glans med själfva den storherrliga seraljen. Visserligen
störtades han sedermera, icke utan eget förvållande, från sin höjd. Redan ar 1576
blef han en gång kastad i fängelse för resterande arrendeafgifter men lössläpptes
åter på storvisirens förbön. Två ar senare blef han emellertid af tatarkänen anklagad
för politiska intriger i Moldau och Valakiet och på sultanens befallning hängd vid
porten till sitt palats.

Då den osmanska staten principiellt icke fäste något afseende vid bekännelse-
frågor, kunde den åt de i början af 1500-talet från Spanien och Portugal fördrifna
judarne erbjuda en fristad undan religionsförföljarne. Omkring ar 1590 räknade Ghetton
i Stambul redan närmare 20,000 invånare. Till sultanens palats fingo judarne till-
träde närmast såsom gycklare och hofnarrar, särskildt under Selim II, som mycket
tyckte om sådana nöjen. Men äfven som läkaren förstodo de att göra sig oumbärliga,
och den från Tyskland härstammande läkaren Nathan Salomo Askenasi vann stort
politiskt inflytande hos Muhammed Sokolli. Under Selim II spelade en jude, Josef
Nasi, samma slags roll som Mikael Kantakuzenos. Hans egentliga namn var Juan
Miguez, och han hade omkring ar 1550, redan då egare af en mycket betydande
förmögenhet, invandrat från Portugal till Konstantinopel. Under Selim, hvars nöjes-
lystnad han skickligt förstått att draga nytta af, då denne ännu var tronföljare och
ståthållare i Kutähija, Öfverlemnades åt honom förpaktningen af vintionden jämte
inkomsterna af tio öar i arkipelagen. Han kunde bland europeerna uppträda under
titeln hertig af Naxos och lat sig där representeras af en spanjor såsom sin ståt-
hållare. Äfven efter Sellms död fortsatte han att ostördt njuta sina inkomster, då
till följd af hans barnlöshet hans förmögenhet vid hans död i hvarje fall skulle till-
falla sultanens skattkammare. Armenierna, som för närvarande äro grekernas och
judarnes farligaste medtäflare i affärslifvet, spelade vid denna tid ännu en mycket
blygsam roll i Stambul. De hade en egen patriark, som årligen måste betala en
afgift om 1,000 dukater. Sitt uppehälle förtjenade de, som för öfrigt ännu i dag
många af dem, såsom betjenter och mindre industriidkare. Medan raja i hufvud-
staden vanligen rätt bra förstodo att finna sig i de bestående förhållandena, lefde i
provinserna bland dem fortfarande hoppet om befrielse från det främmande herra-
väldet med friskare lif. Sa ofta de europeiska makterna i striden mot Porten vunno
någon framgång, voro grekerna på Balkanhalfön färdiga att ansluta sig till dem.
De egentliga förkämparne för frihetsidéerna voro emellertid, såsom vi redan sett,
albanerna, hos hvilka de äfven efter deras underkastelse icke utdogo ens under det
svåraste betryck. Hos slaverna, särskildt hos serberna, hölls frihetstanken vid lif
genom deras nationella poesi, som i glödande färger förhärligade^ striderna mot
turkarne och i synnerhet en legendarisk hjältes, Markos, bedrifter.

14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet.

Selim II hade bestigit tronen, medan fälttåget i Ungern pågick, och att afsluta
detta var hans första omsorg, då stämningen i hären icke var att lita på. Sålunda
slöt han i februari 1568 fred med Österrike utan vinst eller förlust å någondera sidan.
Trots sina föga krigiska böjelser började Selim kort därpå krig mot Venedig. Hans
gunstling Josef Nasi hade riktat hans uppmärksamhet på den i republikens ego
befintliga ön Cypern, och då den venezianska signorian ar 1570 vägrade att afträda
den, förklarade han krig. Utan att stöta på något egentligt motstånd kunde hans
trupper bemäktiga sig ön. Den venezianska flottan lag under tiden vid Kreta och
väntade på hjälp från Orienten. Först i maj 1571 kom det till ett förbund mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free