- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
266

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266 G. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
gernas turkiska stam, såg han sig tvungen att ar 1590 sluta fred med osmanerna
och afstå från de af dem eröfrade områdena i Kaukasus och i norra delen af Äser-
beidjän. Äfven om detta fredsslut närmast var dikteradt af nödläget, var det likväl
ingalunda något uttryck för svaghet från schackens sida. Med rätta bär tvärt om
Abbas i sitt folks historia tillnamnet »den Store», då han under sin långa regering
(1587-1628) gjorde sig förtjent om landets välgång såsom knappt någon annan
schack. Turkarne och ösbegerna, som sedan århundraden tillbaka bedragit de persiska
bönderna på frukten af deras arbete, hindrade han därifrån med järnhård stränghet,
ja, med fruktansvärd grymhet. Härvid begagnade han sig af en nyskapad trupp-
styrka, som han lösgjorde från sambandet med de gamla stamgrupperna och endast
fäste vid sin person. Denna härsmakt hade han också att tacka för de framgångar
han sedermera äfven vann mot osmanerna och som han ar 1623 krönte med eröf-
ringen af Bagdad och den schiitiska helgedomen Kerbela. Sitt folks välstånd sökte
han upphjälpa genom utbyggandet af Gamruns hamn, som han gaf namnet Bender
Abbas, sedan han med det engelska ostindiska kompaniets hjälp låtit förstöra Hormus,
portugisernas stödjepunkt i hans rike. I sin residensstad Ispahän förevigade han sitt
namn genom glänsande byggnadsföretag, såsom den stora moskeen och vinterpalatset
med de 40 pelarne.
Vid det osmanska rikets österrikiska gräns hade sedan vapenstilleståndet af ar 1583
fortfarande fiendskapen legat och glödt under askan och yttrat sig i småfejder, tills
den tio ar senare åter slog ut i full låga. I juni 1593 hade ståthållaren af Bosnien
under ett plundringståg i Ungern lidit ett förfärligt nederlag vid Sissek. For att
hämnas detta skulle det stora kriget åter öppnas. Innan det kom därhän, dog
emellertid Murad III, den 16 januari 1595.
Han efterträddes af sin son Muhammed III, den siste osmanske kronprins, som
haft förmånen att i frihet få förbereda sig på sitt framtida kall i sitt ståthållarskap
i Magnesia. Följande ar drog han själf i fält och hade lyckan att få deltaga i sina
truppers första glänsande vapenbragd under detta krig, segern öfver de kejserlige vid
Keresztes. Likväl fördes kriget därefter tämligen lamt, såsom också blef fallet efter
Muhammeds ar 1603 inträffade död och hans broder Ahmeds tronbestigning. Först
då den till furste af Siebenburgen utnämnde ungerske magnaten Stefan Bocskay ställde
sig på osmanernas sida, vände sig bladet till deras förmån. Sa kom ar 1605 freden
i Sitvatorok till stånd, hvari sultanen emellertid afstod från den tribut, som hittills
utbetalats till honom under form af en hedersgåfva.
Redan under det för osmanerna lyckliga slaget vid Keresztes hade ett smygande ondt,
som sedan länge allvarligt hotade rikets bestånd, trädt i dagen. Icke blott janitscha-
rerna hade för länge sedan förlorat all aktning för sultanens auktoritet, utan äfven de
uppbådade timärlis, särskildt de asiatiska, visade sig otillförlitliga. Mer an 3,000 man af
dem lära vid nämnda tillfälle hafva flytt och på storvisirens befallning eftersatts af sina
egna landsmän. Sedan de återvändt till sin hemort, ställde sig ar 1599 den förnämste af
segbanerna, Abdul-hallm, i spetsen för de missnöjde och bemäktigade sig staden Edessa,
Porten trodde sig kunna lugna honom genom att utnämna honom till ståthållare af
Amasia, men härigenom blef han endast i stånd till nya mått och steg. I april 1600
kunde han redan i ett öppet fältslag besegra ståthållarne af Aleppo och Bagdad. Då
han själf fallit i ett slag, trädde hans broder i hans ställe. Denne höll lyckligt stånd
for en tid men lat sig sedan af löftet om ståthållarskapet öfver Bosnien lockas till
Europa och stupade jämte den största delen af sina trupper vid Budas belägring ar 1603.
Ännu samma ar utbröt äfven ett uppror i den osmanska garnisonen i Tebrls,
hvarigenom schacken Abbas fick tillfälle att åter bemäktiga sig sin hufvudstad.
Sålunda såg sig Porten nödsakad att föra krig på två fronter. Kriget mot Persien
var sa mycket svårare, som i Mindre Asien ständigt nya upprorsledare framträdde
och i Syrien kurden Djänbuläd, arf ståthållare af Klis, och druserfursten Fakr
ed-din på Libanon reste sig. Efter freden i Sitvatorok lyckades man i alla fall slå
Djänbuläd och tillintetgöra de farligaste af de mindreasiatiska upprorsledarne. Då
sedan osmanerna äfven återtagit Tebrls, gick Abbas in på att sluta en fred med dem,
enligt hvilken han emellertid befriades från att betala tribut. Men för öfrigt ordnades
de territoriella frågorna lika provisoriskt som fallet varit i Ungern i Sitvatorokfreden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:08:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/3/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free