- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
270

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Sedan osmanerna på sa sätt blifvit ensamma herrar i Medelhafvets östra del,
sträfvade de efter att utvidga sin makt i nordöst. Ar 1668 hade kosackhetmanen
Dorosjenko, som dittills lydt under Polens krona, ställt sig under Portens skydd.
Först ar 1672 vågade emellertid denna öppet fordra Ukrainas afträdelse af Polen,
sedan man öfvertygat sig om, att Ludvig XIV icke skulle inblanda sig. Konung
Mikael af Polen afstod redan i september, sedan han efter en kort belägring förlorat
gränsfästet Kamieniec, i en skymflig fred från Podolien och Ukraina. Men redan
följande ar bröts denna fred af storkronfältherren Sobieski. Han segrade den
11 november vid Choczim och vann kronan, då konungen kort därpå dog. Några
varaktiga framgångar kunde likväl ej heller han tillkämpa sig i de följande fälttågen,
och då han ar 1676, uppmuntrad genom en seger vid Lemberg, vågade sig öfver
Dnjestr, blef han innestängd vid Zurawna och måste i oktober bekväma sig till ett
fredsslut, hvari han åter måste afstå från största delen af Podolien och Ukraina.
Dessa i alla fall drägliga villkor erhöll han endast tack vare en hotande konflikt
mellan Porten och Ryssland. Osmanerna hade i Ukraina inblandat sig i kosackernas
strider mot ryssarne. Efter svara förluster å ömse sidor slöts fred först ar 1681,
hvari Kiev med område tillföll Ryssland.
Sa snart osmanerna fingo fria händer i öster, vände de åter hela sin kraft mot
Ungern. De magyariska magnaterna under grefve Tökölys ledning hade erbjudit
sultanen att ställa den dittills österrikiska delen af Ungern under hans öfverhöghet
och betala en årlig tribut, och i maj 1683 öppnade den turkiska hären från Belgrad
fälttåget mot kejsaren. Dennes trupper dogo sig i afvaktan på vidare hjälp lång-
samt tillbaka mot Wien. Den 17 juli inneslöts hufvudstaden af osmanerna. Nu
infann sig emellertid, trots Ludvig XlVrs hotande hållning, en ståtlig undsättningshär
från Tyska riket, slog i förening med en polsk kår osmanerna den 12 september
vid Kahlenberg och tvang dem att uppgifva belägringen. Ehuru tvistigheter utbröto
mellan de kejserlige och konung Sobieski af Polen till följd af dennes anspråksfulla
uppträdande, beslöt man dock nu att med uppbjudande af alla krafter söka åter-
vinna hela Ungern. Under påfvens bemedling kom också ett förbund till stånd mellan
kejsaren och Sobieski samt Venedig för gemensam krigföring mot turkarne.
I Ungern ledo nu osmanerna det ena nederlaget efter det andra. Ar 1686 visade
sig de kejserlige framför Buda och efter två månaders belägring föll denna stad, som
under 145 ar varit det osmanska väldets fasta stödjepunkt, i deras händer.
Af de andra förbundsmedlemmarne gjorde endast venezianerna sin plikt. Men
äfven deras framgångar fingo ett slut med Athens besättande ar 1687, och redan
följande ar måste de åter utrymma staden. Polackarne bemödade sig från 1684 till
1687 förgäfves att eröfra Kamieniec. Ar 1687 ingick Ryssland i förbundet, men
äfven dess försök att bemäktiga sig Krim slutade med ett nederlag.
Då nu emellertid den osmanska hären i Ungern åter lidit ett svårt nederlag ar
1687 vid Mohacs, utbröt mot storvisiren Suleimän ett uppror, som snart lät sig
förmärka äfven i Stambul. Ehuru sultanen offrade storvisiren, förebrådde man honom,
att han försummade staten för sina egna nöjen. Ulemas sammanträdde i Aja Sofia
och förklarade honom den 8 november 1687 afsatt samt upphöjde hans broder Sulei-
män II på tronen.
Följande sommar ryckte de kejserlige mot Belgrad, som den 6 september 1688
intogs med storm. I Wiens Hofburg tänkte man redan på att fördrifva osmanerna
ur Europa. Men dessa ryckte ännu en gång upp sig, då i november 1689 en ny
storvisir, Mustafa, af den bepröfvade familjen Köprili trädde i spetsen för staten. I
september 1690 återeröfrade han Belgrad. Då han året därpå inföll i Ungern, fann
hano sin bane i det olyckliga slaget vid Szalankamen den 19 augusti 1691.
Ar 1695 hade åter en energisk sultan, Mustafa II, bestigit tronen och själf tagit
öfverbefälet. Men i prins Eugen af Savoyen fann han en jämbördig motståndare.
Denne tillintetgjorde i september 1697 sultanens här vid Zenta vid floden Theiss.
Då äfven tsar Peter ar 1695 återupptagit kriget och ar 1696 eröfrat Azov, sa antog
sultanen Englands och Nederlandens medlingsanbund. Den 26 januari 1699 under-
tecknades freden i Karlowitz, hvari Porten nödgades afträda till kejsaren Sieben-
burgen, nästan hela Ungern och större delen af Slavonien och Kroatien, till polac-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 22:10:25 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free