- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
272

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Den osmanska maktens tillbakagång intill slutet af 1700-talet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

272 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
in på osmanernas fredsförslag. I det i Passarewitz 1718 afslutade fördraget afträdde
dessa till kejsaren Belgrad och hela området ända till Alutas inflöde i Donau, medan
venezianerna måste afstå från Morea.
Porten såg sig emellertid ännu en gång nödsakad att vända sin uppmärksamhet
till de asiatiska förhållandena, då oroligheter utbrutit bland dess gamla motståndare
i Persien. Schacken Abbas’ siste ättling, den sedan 1694 regerande Husein, hade
råkat i strid med afganerna, hvilka vid midten af 1600-talet hade ställt sig under
persiskt skydd för att slippa att underkasta sig mongolerna i Indien men dittills
förstått att bevara sin frihet. Då schacken gjorde ett försök att draga åt tyglarne,
reste sig deras höfding Mlr Wals och bibehöll sig som oberoende furste ända till sin
dö^ 1715. Hans andre efterträdare Mlr Mahmud öfvergick därpå till angrepp på
Persien och afsatte i oktober 1722 den siste Sefewiden i Ispahän. Dessa oroligheter
använde tsar Peter för att sätta sig i besittning af den kaukasiska provinsen Dagestän.
Mot honom sökte höfdingen öfver lesgierna, hvilka slagit sig ned i Schirwäns hufvud-
stad Schamaki, skydd hos Porten och mottog Derbend i förläning af den. Men då
Peter redan framträngt ända till Baku, måste Porten finna sig i, att han bemäktigade
sig hela landet ända till Kurs inflöde i Araxes.
Perserna voro icke i stånd att motsätta sig detta. Mot afganen Mahmud höll
Huseins son Tahmäsp ännu stånd men tillbakaträngdes af dennes efterträdare Aschraf
till Masenderän. Men då nu denne hos Porten’ gjorde anspråk på erkännande som
andre imam näst efter sultanen, utbröt krig, som, oaktadt afganerna vunno en
seger ar 1726, slutade med att de måste afstå från sina anspråk. Deras herravälde
i Persien blef emellertid icke långvarigt. Mot dem reste sig i Korasan den tatariske
röfvaranföraren Nädir Kuli och slog dem i förbund med Tahmäsp i oktober 1729 vid
Dangun och i januari 1730 vid Schiräs. Aschraf nedhöggs under flykten i Beludjistän.
Tahmäsp angrep nu genast äfven de osmanska besittningarne på persisk mark
för att söka återvinna sina fäders rike i dess forna omfång. Då sultanen tycktes
tveka att öppna fälttåget mot honom, utbröt i Stambul ett janitscharuppror, hvar-
igenom Ahmed III blef afsatt och hans brorson Mahmud I upphöjdes till sultan.
Först efter två års tid kunde lugnet återställas i hufvudstaden efter en blodig förföl-
jelse mot upprorsmännen, för hvilken 50,000 män föllo offer.
Mot schacken reste sig emellertid hans vasall Nädir, som honom till ära antagit
namnet Tahmäsp Kuli-kän, och lät kröna till schack hans ännu i vaggan liggande
son Abbas. Därpå slöt han ett fördrag med Ryssland och började energiskt kriga
mot turkarne. Efter tre lyckliga fälttåg öfvertog han ar 1736, då den lille Abbas
hade dött, själf regeringen och slöt fred med porten, hvari denna till honom afstod
alla sina tidigare eröfringar utom Bagdad.
Redan under detta krig hade Porten flere gånger råkat i konflikt med Ryssland
for Krimtatarernas skull. Men kejsarinnan Anna var af de polska angelägenheterna
förhindrad att göra allvar af saken, ehuru hon var fast besluten att fortsätta den af
Peter påbörjade frammarschen mot Svarta och Kapiska hafven. Ett angrepp från
Portens sida förhindrades af sjömakterna, hvilka emellertid for sin handels skull
voro angelägna att hejda Rysslands vidare framträngande. Efter att hafva gjort slut
på de polska f or vecklin game angrep Ryssland osmanerna under hösten 1735 men
kom till en början icke längre an till Azov. Kejsaren, som genom ett fördrag var
förpliktad att lemna Ryssland understöd, sökte till en början medla mellan parterna
och ingrep först 1737 i kriget. Hans trupper ledo dock det ena nederlaget efter det
andra och öfverlemnade ar 1739 det just inneslutna Belgrad till turkarne. I den
kort därpå följande freden afstod kejsaren från alla eröfringar i Passarowitzfreden, och nu
såg sig äfven Ryssland tvunget till en fred, hvari det endast erhöll Azov med raserade
fästningsverk. Såsom bevis på sin tacksamhet för det diplomatiska stöd, som Frank-
rike lemnat i detta krig, erkände Porten på nytt ar 1740 dess protektorat öfver de
kristne i Orienten.
Emellertid hade Nädir Schack ar 1739 angripit mongolerna i Indien och eröfrat
Delhi men därpå blifvit återkallad till Persien genom ett uppror af sin son. Därefter
angrep han osmanerna i Bagdad men tvangs, då på flere ställen i riket oroligheter
utbröto, att sluta fred ar 1746. Följande ar mördades han af sina egna trupper. Hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free