Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Det osmanska riket och Egypten i 19:de och 20:de århundradena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET OSMANSKA RIKET OCH EGYPTEN I 19:DE OCH 20:DE ÅRHUNDRADENA. 285
1 sina provinser anordna glädjefester med anledning af den unge sultanens tronbe-
stigning och betecknade sig alltid som dennes trognaste tjenare. De turkiska genera-
lerna uppfordrade han att förena sig med honom till härskarens skydd mot storvisiren
och ryssarne. Hans intriger hade likväl ingen framgång, då de europeiska makterna
- utom Frankrike - bekämpade hans politik, och han dessutom var bunden af inre
svårigheter. Efter de senaste årens hänsynslösa utskrifningar rådde i Egypten full-
komlig brist på uppväxande nytt manskap för hans här, och hela Syrien väntade
blott på ett nederlag för att resa sig mot honom. I hans kassor härskade en betänklig
ebb, och ett plundringståg, som företogs till Sudan för att fylla dessa, slutade mycket
ömkligt.
Emellertid hade utrikesministern Reschld Pascha återvändt till Stambul från en
utomordentlig beskickning i London. Där hade han med hänförelse tagit del af den
konstitutionella och parlamentariska regeringsformen. Han trodde sig nu genom en
författning, som i modern form fastslog medborgarnas väsentliga rättigheter och
förklarade de mest skriande missbruken inom förvaltningen för afskaffade, kunna
ställa Turkiet i de liberala staternas led, därigenom tillvinna det Englands och Frank-
rikes sympatier samt trygga det mot påtryckningar från det enväldigt styrda Ryssland
och särskildt undantränga Mehemmed Ali. Den unge sultanen, som kände sig
smickrad af att inför hela Europas ögon framstå såsom en folkets välgörare, lät sig
lätt vinnas för planen, och i all hemlighet utarbetades författningsurkunden. Den
2 november 1839 inbjödos samtliga Portens dignitärer, deputerade för Stambuls osmanska
befolkning och för räjanationerna jämte den diplomatiska kåren till den på seraljens
södra sida vid Marmarasjön belägna kiosken Gul-hane för att åhöra sultanens edikt,
hatt-i-scherif-i-Gulhäne.
Denna skrifvelse innehöll inga nya tankar, som icke redan Mahmud försökt
omsätta i praktiken. Den dubbla hänsyn, som måste tagas, dels för att skona den
islamska befolkningens känslor och dels för att vinna de kristnes sympatier, förledde
författaren till den inkonsekvensen att å ena sidan prisa islams häfdvunna grundsatser
såsom medlet till statens räddning och å den andra likväl rekommendera nya inrätt-
ningar för att afhjälpa de genom deras kränkande uppkomma skadorna. Sultanen
lofvar alla sina undersåtar, likgiltigt till hvilken nation och trosbekännelse de höra,
säkerhet till lif, ära och gods samt en billig och rättvis fördelning af skatterna,
därjämte särskildt åt muhammedanerna en reglering af utskrifningarne och en
inskränkning af tjenstetiden till 4-5 ar. Tre särskildt hatade missbruk från den
gamla förvaltningen, som visserligen längesedan förklarats upphäfda men alltjämt
dykt upp igen, nämligen monopolen, utarrenderingen af provinsskatterna till de
mestbjudande samt konfiskeringarne, afskaffades nu definitivt, och dödsstraffet gjordes
beroende af en efter ordentlig undersökning fälld laga dom.
De loftal Reschld i den europeiska pressen skördade för denna teaterkupp, såsom
den ryske ambassadören kallade det skedda, kunde icke tillfredsställa den äregirige
ministern. Han trodde sig vara skyldig att gifva världen en bekräftelse på sina fri-
sinnade ideer genom att låta den skåda en folkrepresentation. Men då man natur-
ligtvis icke kunde låta det absolut oförberedda folket själft utse sina representanter,
utsagos de i stället af regeringen. Dessa deputerade besvarade det »trontal», som
sultanen efter engelskt mönster höll till dem, med en tacksamhetsadress och hem-
förlofvades därpå i nåder.
Det bittra hån, som från diplomatiens sida drabbade Porten för detta plumpa
ockrande på den allmänna meningens lättrogenhet i Europa, afskräckte den från att
vidare upprepa komedien.
Från bekymret öfver den upproriske vasallen i Egypten hade emellertid sultanen
befriats af de europeiska makterna, då England ansåg sina handelsintressen störda
genom Mehemmed Alis monopol, medan Frankrike till betryggande af sin koloni i
Algeriet sträfvade efter ett slags protektorat öfver Egypten. På Österrikes förslag
rådslog man i februari 1840 på en kongress i London om den egyptiska frågan.
Mot det engelska förslaget att låta Mehemmed Ali utom Egypten som ärftlig besittning
endast få behålla Palestina ställde sig Frankrike afvisande. Då nu Thiers’ radikala
ministär, som den 2 mars 1840 kommit till makten i Paris, ingrep till sin skyddslings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
