- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
304

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 17. Sudan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

304 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
Wädai. Därpå vände han sig mot Bornu, ett af de äldsta och största rikena i
inre Afrika, hvars invånare emellertid för länge sedan glömt hvad de lärt af
krigskonsten. Räbeh utgaf sig nu för att vara ett sändebud från mahdisterna, som
komme till Bornu för att befria undersåtarne från deras orättfärdige härskares ok
och upprätta Allahs rike ibland dem. Att kalifen numera, då han befann sig sa
långt ifrån hans egentliga maktområde, skulle ställa några praktiskt betydelsefulla
anspråk på honom, behöfde han ju icke befara. Efter några strider lyckades han
intaga hufvudstaden Kuka. Han förlade därefter sitt residens till det vid Tsadsjöns
sydvästra strand belägna Dikoa, som redan en gång i början af det nittonde århundradet
under en kort tid varit Bornus hufvudstad.
Räbehs rike gränsade i sydväst till riket Sokoto, i söder till det detta tillhöriga, numera
tyska emiratet Adamaua, i öster till det mahdistiska riket och i norr till Wädai och
dess vasallstater. I de eröfrade landen hade han merendels låtit de infödda furstarne
kvarstanna såsom sina vasaller men vid deras sida ställt sina förtroendemän såsom
deras rådgifvare och öfvervakare. Endast på några få’stallen-tillsatte han nya ståt-
hållare. Skatterna bevarade han genomgående vid deras förra belopp men fordrade,
att hälften däraf skulle levereras till Dikoa. Antagligen var det likväl omöjligt att
strängt genomföra denna grundsats i de aflägsnare områdena, ty annars hade han
väl icke behöft lägga sa tunga pålagor på sitt omedelbara inkvarteringsområde,
Bornu. I teorien bemödade han sig att inom förvaltningen genomföra den islamska
statsrätten. Hans öfverste kädi var Sokotoprinsen Haiatu, som, då han i sitt
hemland blifvit utestängd från tronföljden, i stället egnat sig åt koranstudier. Räbehs
förnämsta sysselsättning förblef äfven i Dikoa slafjakten, som gaf hans här på en
gång öfning och ständig lön för mödan. For sina krigare, sitt enda stod, sörjde han
som en fader.
Handelspolitiken vållade Räbeh svåra bekymmer. Det inre Afrikas hela trafik
hade hittills gatt öfver de från Bornu utgående karavanvägarne till Tripolis. De
europeiska makternas kontroll, som där omöjliggjort slafhandeln, hade visserligen
redan ej obetydligt skadat denna trafik. Sedan Timbuktu den 10 jan. 1894 eröfrats
af fransmännen, framträngde Tuaregstammen, som hittills ströfvat omkring som noma-
der i västra Sahara, österut och gjorde vägarne mellan Tripolis och Bornu osäkra.
Slutligen hade Räbeh äfven ett personligt skal att lägga hinder i vägen for denna
handel, då tripolitanerna lemnat den af honom afsätta dynastien understöd i dess
strider. Han försökte därför afleda sitt rikes handel västerut, hvartill dessutom
det engelska Royal Niger Company särskildt lär hafva uppmanat honom. Han fick
emellertid erfara, att hvad som ar resultatet af en sekellång utveckling icke godtyckligt
låter leda in sig på nya banor. Då han snart insåg, att han icke med fördel kunde
på vägen öfver Niger omsätta sitt krigsbyte i vapen och ammunition, måste han
åter tillåta handeln med Tripolis.
Ar 1896 gjorde Räbeh ännu ett försök att utvidga sitt rike västerut, i det han
- kanhända på Haiatus rad - angrep fulbe-staten i Sokoto, men, ehuru han
lyckades tillkämpa sig några segrar, uppgaf han dock snart denna plan. Kort därpå
lat han mörda Haiatu, hvilkens son gjort uppror mot honom. Återtåget från Sokoto
berodde säkerligen i främsta rummet på att han redan då var betänkt på att spara
sina krafter för en blifvande sammanstötning med Frankrike. Denna makt hade
nämligen redan länge med seg energi arbetat på att förena sina nord- och väst-
afrikanska kolonier och i detta syfte gjort ansatser att framtränga till Tsadsjön, det
inreo Afrikas naturliga medelpunkt.
Ar 1897 kom Gentil, en civil tjensteman från det franska Kongo-området, till
Tsadsjön och inledde underhandlingar med fursten af Bagirmi. Till straff härför
uppbrände Räbeh sin vasalls hufvudstad. Ar 1899 kom sa den franske admini-
stratören Bretonnet med 44 senegalskyttar till Gentils hjälp. Med denna trupp och
furstens af Bagirmi 400 soldater trodde han sig kunna möta Räbeh men blef den
18 juli slagen och stupade själf med alla sina män. Nu for Gentil själf med en
ångare ned för Sarifloden och angrep Räbeh, som dragit sig tillbaka till fästningen
Kuno. I slutet af oktober uppstod här en mördande gatustrid, hvari halfva antalet
fransmän försattes ur stridbart skick men äfven Räbeh själf svårt sårades. Emellertid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free