Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDAFRIKA. 307
ogynnsam fred med Abd el-kädir vid Tafna den 31 maj, hvari han till honom
återlemnade Tlemsen och Mascara. Mot slutet af september bröt Damremont med
12,000 man upp mot Constantine. Den 6 oktober började man beskjuta staden, och sex
dagar därefter skulle Damremont börja stormningen. Under förberedelserna därtill
föll han, och Valée öfvertog befälet. Efter blodiga strider, som fortsattes anda in på
stadens gator, kapitulerade slutligen den 13 oktober Kasba, den staden behärskande
fästningen.
Efter denna framgång, dröjde det icke länge, förrän landet i sin helhet var eröf-
radt. Hamnstad för den nyförvärfvade provinsen blef Philippeville. Från Alger
som utgångspunkt eröfrades nu äfven Blida, och i oktober 1839 kunde trupperna i
Alger och Gonstantine förena sig på andra sidan Atlas vid Bouira.
Denna expedition tog emellertid Abd el-kädir till förevändning för ett angrepp
mot fransmännen i Metldja. Ett ögonblick sväfvade det svagt garnisonerade Alger
själft i fara, men snart slog Valée Abd el-kädir vid Schiffa och fråntog honom åter
den 18 maj 1840 det af honom eröfrade Medea. Mot slutet af samma ar utnämndes
Bugeaud, Frankrikes bäste härförare, till Algeriets generalguvernör. Han öppnade
fälttåget våren 1841 med Medea som utgångspunkt och tillkämpade sig den 4 maj
en glänsande seger öfver Abd el-kädir. Därpå återvände han till kusten, framträngde
från Mostaganem på nytt mot landets inre och eröfrade den 18 maj Takdemt, Abd
el-kädirs nya hufvudstad. Därpå förstörde han med Mascara som utgångspunkt det
kloster, där Abd el-kädirs fader uppehöll sig och dit denne själf ofta plägade draga sig
tillbaka, och tillintetgjorde därmed en farlig medelpunkt för den islamska fanatismen.
Under våren 1842 besatte Bugeaud åter Tlemsen, och den 9 februari eröfrade han
Sebdu, emirens sista befästade stad. Från den tiden drog denne omkring i landet
med sitt läger, som omfattade ungefär 50,000 personer, förföljd af fransmännen.
Den 16 maj 1843 lyckades hertigen af Aumale efter ansträngande ilmarscher upp-
hinna honom och i grund besegra den fullkomligt oförberedda fienden. Härvid
föllo 4,000 man, emirens kassa och flere af hans förnämsta anhängares familjer i
fransmännens händer. Abd el-kädir åter, som tappert försvarades af sin lifvakt,
undkom äfven denna gång sina förföljare och begaf sig in på marokkanskt område.
Sedan Bugeaud förgäfves underhandlat med marokkanerna om hans utlemnande,
gick han själf öfver gränsen. Samtidigt visade sig en fransk eskader utanför den
marokkanska kusten och hotade Tanger och Mogador. Den 14 augusti utkäm-
pades ett slag vid Isly, en biflod till Tafna, med den 65,000 man starka marokkanska
hären under sultanens son. Ehuru Bugeaud endast hade 6,000 man till sitt för-
fogande, lyckades han likväl slå dessa visserligen endast dåligt beväpnade och helt
och hållet oöfvade trupper. Nu bekvämade sig sultanen till. fred. Men Abd el-
kädir utlemnade han dock icke. Äfven om han samtyckt därtill, torde han för öfrigt
näppeligen hafva kunnat utföra ett dylikt fredsvillkor, då hans makt icke mycket
respekterades af berberstammarne vid gränsen. Dessa fortsatte det lilla kriget mot
fransmännen, då de religiösa broderskapen, särskildt Dergäwabröderna, fortsatte att
uppelda deras fanatism. På våren 1845 uppträdde en ny troskämpe på skådeplatsen,
maräbuten Bu Masa, »mannen med geten», hvilken förde den berbiska Darastam-
men mot fransmännen.
Då Abd el-kädir åter öfvergick gränsen, bildade Bugeaud 18 flygande kårer, som
under hela hösten och vintern 1845-1846 förföljde honom utan att dock lyckas få honom
fast. Sedan han på varen blifvit slagen ett par gånger, drog han sig åter tillbaka till
Marokko. Men slutligen lät sultanen af den franska regeringens ständiga påmin-
nelser förmå sig att skicka en här emot honom för att fördrifva honom. Den 21
december gick han under marokkanernas eld öfver gränsfloden Muluja men inne-
slöts snart af franska trupper och öfverlemnade sig åt dem den 23 i samma månad,
sedan man lofvat honom att sända honom till Akko eller Alexandria, för att han
ännu en gång skulle få göra pilgrimsfärden. Likväl fördes han till Toulon och inter-
nerades i Amboise. Först Napoleon III återskänkte honom friheten den 2 dec. 1852.
Han slog sig först ned i Brussa men flyttade efter 1855 års jordbäfning till Stambul
och senare till Damaskus, där han dog i början af 1880-talet.
Algeriets eröfring var fullbordad först, sedan de oroliga stammarne i Kabylien, öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
