Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Nordafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308 C. BROCKELMANN, ISLAM FRÅN DESS UPPKOMST TILL NÄRVARANDE TID.
om Alger, blifvit underkufvade. Här uppträdde ar 1857 bland Jennistammen en
profetissa, Lalla Fatma, till hvilken alla kringboende stammar anslöto sig. General-
guvernören Randon själf måste med 30,000 man draga ut emot henne, och först
efter flere blodiga strider togs hon till fånga den 11 juli.
I provinsens södra del hade fransmännen insatt en inhemsk släkt, Uled Sidi
Scheik, som ståthållare med betydande makt. Den tredje representanten för denna
dynasti, Si Sllmän, ansåg sig ar 1864 förolämpad genom några franska officerares
uppträdande och lät i februari af sin farbroder Si Lala locka sig till uppror. Öfver-
befälhafvaren Beauprétre skyndade genast till från Tiaret men förråddes af sitt in-
födda kavalleri och nedhöggs med sin infanteriafdelning. Medan han låg döende på
slagfältet, förunnades det honom likväl att själf nedskjuta den framför honom stå-
ende Si Slimän. Men därmed var det icke slut på upproret. I spetsen for detta
trädde nu Si Sllmäns broder och efterträdare Muhammed samt en maräbut Si Las-
rag. Då Napoleon III i förlitande på att landet numera vore pacificerad! skickat de
bepröfvade besättningstrupperna till Mexiko och Kochinkina, blefvo striderna här i
söder mycket långvariga. De båda upprorsledarne föllo visserligen redan på vintern
1864-1865, men deras anhängare i de otillgängliga bergstrakterna kunde icke förmås
att nedlägga sina vapen och togo vid hvarje förföljelse sin tillflykt till marokkanskt
område. Ar 1870 tuktade visserligen general Wimpffen deras bundsförvanter där,
men de upproriske drogo sig nu allt djupare in i Sahara och kunde först ar 1884
definitivt kufvas.
Frankrikes förvandling till republik väckte i förening med dess motgångar i det
fransk-tyska kriget på nytt frihetsförhoppningar i Algeriet. Som ett bevis på
svaghet tolkades af muhammedanerna särskildt beslutet af den 24 okt. 1871,
hvarigenom alla judar fingo medborgarrätt. Redan vid årets början hade vid ut-
skrifningen af spähis, särskildt vid tunesiska gränsen, oroligheter utbrutit. Denna
rörelse fick en kraftig ledare i baschagan af Medjana, Mokrani. Han tillhörde en af
provinsen Constantines rikaste och förnämsta familjer och hade för sin hittills mot
regeringen bevisade trohet blifvit öfverhopad med ärebetygelser. Men då nu den
civila regeringen inrättades, ställde han sin post till generalguvernörens förfogande, eme-
dan han sade sig aldrig vilja riskera att behöfva lyda en jude. Utom sitt politiska
missnöje hade han äfven ett personligt skal till denna hållning. Under hungers-
nöden ar 1867 hade han djupt skuldsatt sig for att kunna understödja de nödlidande
i sitt distrikt, såsom hans arabiska adelsmannaheder fordrade af honom, och rege-
ringen hade icke hållit sitt löfte att ersätta honom därför. I midten af mars 1871
sammankallade han sin stam till en stor rådsförsamling i Medjana och förklarade därefter
chefen för den närmast belägna militärstationen krig. Den 8 april förenade sig med
honom Rahmanijaordens föreståndare, scheiken el-Haddäd, upphetsad af sin äre-
girige son Asis. Inom kort flammade upprorslågan upp i hela Kabylien från hafvet
ända till Sahara, och de upproriske kommo snart på sina ströftåg ända till Algers
omgifningar. Mokrani stupade visserligen snart den 6 maj i ett slag vid Ued Suff lät,
men hans broder Bu Mesrag trädde i hans ställe. Först i januari 1872 lyckades
Delacroix kväfva upproret. Infödingarne fingo betala en dryg krigsskadeersättning,
och en stor del af deras gods indrogs.
Bejen af Tunis hade alltjämt bevarat sin själfständighet men försummat sina
regeringsplikter sa oerhördt, att mot slutet af 1870-talet en tredjedel af det frukt-
bara landet lag fullkomligt i trade. I hans hufvudstad bodde talrika italienare, och
deras fädernesland hade redan länge närt ett hemligt hopp att här en gång kunna
följa Frankrikes exempel. Medan man emellertid i Rom af fruktan för internatio-
nella förvecklingar icke kunde komma till något beslut, grep Frankrike första lägliga
tillfälle att tillförsäkra sig äfven detta land. Efter en konflikt med ett franskt handels-
sällskap angreps bejen ar 1881 af en här, som infallit i Tunis under förevändning
att den skulle straffa en beduinstam för en kränkning af gränsen, och afväpnadés i
sin hufvudstad. Han fick visserligen till namnet behålla sin tron men beröfvades
all verklig makt.
Trots de enorma kostnader Frankrike måst underkasta sig för att förvärfva sina
nordafrikanska besittningar, lofva de, bortsedt från deras nationella betydelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
