TURKISKA SKUGGSPELSFIGURER. (Förklaring till vidstående bild.) Det turkiska skuggspelet, hajäl, spelas med brokiga, genomskinliga figurer, som förfär- digas af torrt skinn och med små stickor pressas intill ett hårdt spändt, genomskinligt för- hänge af hvitt tyg. I skarp belysning bakifrån (förmedelst oljelampor, som anbringas tätt inpå dem) göra dessa figurer på de framför sittande åskådarne intryck af verkliga människor, både med hänsyn till färgen och (eftersom det mörka rummet försvårar afståndsbedömningen) i det hela äfven med hänsyn till storleken. Benämningen »skuggspel» - ombres chinoises, såsom den i Frankrike sedan 1600-talet brukliga termen lyder - ar i alla fall ganska träffande. Man bör blott icke gifva ordet skugga dess hvardagliga betydelse af mörkare rum bakom ett betyst, ogenomskinligt föremål. Med skugga menas i denna sammanställning detsamma, som man eljest brukar beteckna som illusion eller fantom, sålunda en företeelse, som påminner om verkligheten. Faktiskt kan en skicklig hajälgy, om han har välgjorda figurer och förstår konsten att låta hvar och en af dessa tala med olika röst, åstadkomma en förvånande stark illusion. Seden att hålla föreställningar med dylika figurer i månaden Ramadän, ar i våra dagar allmän i hela det turkiska väldet, ja, i nästan hela den muhammedanska Orienten. For ett århundrade sedan var spelet enligt flerfaldiga vittnesbörd brukligt i det då ännu turkiska Grek- land. Vi kanna det äfven från Tunis och Marokko, och man har exempel på liknande serier af figurer äfven från södra och östra Asien. I öster kan man till och med följa dem utanför det asiatiska fastlandets gränser och återfinner t. ex. liknande figurer af beundransvärd full- ändning i de olika s. k. vajang-spelen på Java. Spelet ar sålunda utbredt öfver nära hajifva jordklotet. Emellertid har det på olika ställen inom sitt ofantliga utbredningsområde utvecklat sig på ett sa egenartadt sätt, att man/varit böjd för det antagandet, att det uppstått själfständigt på flere håll. Författare, som endast känna det från Turkiet, bruka uppgifva, att det uppfunnits i Brussa, där en - bevisligen falsk - tradition utpekar uppfinnarens graf. Andra antaga, att det uppstått i Egypten eller i Indien, och de holländska etnograferna, som förnämligast sysselsatt sig med javanernas vaj ang, vilja gifvetvis icke tänka sig, att detta icke skulle vara inhemskt på Java. Det ar väl emellertid själfklart, att spelet icke gärna kan hafva uppfunnits om och om igen på flere olika ställen. Det bör rimligtvis finnas en gemensam utgångspunkt, hvarifrån det gjort sitt segertåg ut öfver världen. När jag ar 1889 första gången fäste upp- märksamheten på hajäl-spelets stora vetenskapliga betydelse, framställde jag det antagandet, att det först uppkommit i Kina. Denna mening stötte i början på motstånd från flere håll. Sedermera har emellertid prof. G.Jacob, för närvarande säkerligen den förnämste kännaren af det turkiska skuggspelet, påpekat en uppgift i en krönika, att nordkinesiska jonglörer vid den mon- goliske storkonungen Ogotais hof (1227-1241 e. Kr.) förevisat »underbara figurer bakom ett förhänge». Dessutom har Jacob med sin rika orientalistiska beläsenhet varit i stånd att framlägga en hel del andra ställen, hvilka tillsammans med det anförda göra det sa godt som säkert, att det turkiska skuggspelet verkligen kommit från Kina. Detta gäller emellertid gifvetvis blott den yttre formen och själfva tekniken. Hvad innehållet i de särskilda styckena beträffar, gäller det, att det öfverallt har sin bestämda lokalfärg. I det turkiska hajäl-spelet äro de förnämsta typerna »zigenaren» Kära-gös (»Svartöga») och hans motpart Hadji-evad, en bildad och väluppfostrad turkisk effendi, hvars sirliga sätt att ut- trycka sig står i skarp motsättning till den förres grofheter och ej sällan ytterst obscena kvickheter. Det hufvudsakliga värdet med de tillhörande texterna ligger i den oförlikneliga skärpa, med hvilken de åskådliggöra det omanska rikets olika dialekter. Särskildt grekernas, armenier- nas, judarnes, persernas, arabernas, arnauternas, lasernas, »frankernas» och »negrernas» sätt att uttala turkiskan träder ideligen i förgrunden och gifver anledning till gyckel och skämtsamma missförstånd, ungefär som på en europeisk Kasper-teater. I synnerhet Italien kan uppvisa närbesläktade företeelser, ja, italienarnes Scaramuzzo ar måhända rent af den direkta motsvarigheten till turkarnes Kära-gös. De här såsom prof på stilen afbildade figurerna föreställa: 1) en lindansare med sin balanserstång. 5) en haschlschrökare. 2) en dervisch med sin utsirade staf. 6) en kurd. 3) en neger med en gitarr. 7) ett skepp af den på S vårta hafvet brukliga ty pen. 4) Hadji-evads hustru. x 8) ett Medelhafsskepp. I första bandet af denna Världshistoria, på sid. 43 (titelbladet till Raser och folkslag) finner man dessutom 3 andra hajäl-figurer afbildade, i midten Hadji-evad, till vänster en turkisk kvinna med de typiska höga sandalerna och till höger Kära-gös (med sin stora phallus). v. Luschan.