- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
320

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De indogermanska folkens förhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

320 R. STCBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
indogermaner. De i Asien bofasta grenarne af den indogermanska folkfamiljen -
inderna, iranierna och armenierna - hafva först genom utvandring från de indoger-
manska folkens gemensamma hemort tagit sina historiska områden i besittning.
Långt innan de första, med säkerhet identifierbara indogermanska stammarne
framträda i historien, fanns inom ett område, som icke med visshet kan bestämmas,
ett folk eller en sammanslutning af besläktade stammar, hvari vi hafva att se ursprunget
till de senare kulturfolk, som vi kalla indogermaner. Förekomsten af denna för-
historiska folkgrupp och kulturgemenskap har man dock endast kunnat sluta sig till
af senare historiska förhållanden. Antagandet, att det fanns ett indogermanskt urfolk
med en säregen kultur, bekräftas emellertid af sa talrika fakta, att det kan betraktas
som ett af den historiska forskningens säkraste resultat. Utgångspunkten för detta
antagande utgöres i första hand blott af det faktum, att ett antal språk visat sig vara
sa nära besläktade med hvarandra, att de synas vara utvecklade ur ett gemensamt
moderspråk. En ursprunglig språklig släktskap måste, efter hvad man antog, mot-
svaras af en gemensam härstamning, sa att konstaterandet af ett indogermanskt ur-
språk ledde till antagande af ett indogermanskt urfolk. Den indogermanska språk-
gruppen utgöres af de indiska, iraniska, armeniska, grekiska, albanska, italiska,
keltiska, germanska, slaviska och baltiska (d. v. s. litauiska och lettiska) språken.
Därtill komma äfven de få resterna af utdöda indogermanska språk, hvilkas ställning
till de kända språken ar svår att bestämma. Frygiskan och thraciskan tillhöra sanno-
likt en särskild grupp, hvaraf endast armeniskan finnes kvar. Macedoniernas språk
torde hafva stått nära grekiskan. Till en särskild illyrisk dialektgrupp torde man böra
räkna fornillyriskan och venetiskan, medan messapiskan i Syditalien förmodligen står
i samband med albanskan. Språk sådana som de gamla skyternas och de nu-
varande osseternas i Kaukasus jämte några andra stammars (såsom de s. k. »hebreernas»
i Kaukasien) tillhöra den iraniska kretsen. Sikeliskan hör sannolikt till italiskan.
Slutligen har man på den senaste tiden i centralasiatiska handskrifter - innehållande
fragment af ett buddistiskt verk - fått göra bekantskap med ett nytt indogermanskt
sprak, tokariskan, ett indoskytiskt språk, som visar en märkvärdig likhet med den
europeiska gruppen, med grekiska, latin och germanska språk. Hos andra språk ar
samhörigheten med den indogermanska kretsen rätt tvifvelaktig, t. ex. hos lydiskan
där det måhända blott ar fråga om vissa enstaka inlånade indogermanska företeelser,
samt hos lykiskan, hvars karaktär ar oviss. Med säkerhet torde man kunna påstå, att
etruskernas språk icke var något indogermanskt, och utan tvifvel ej heller något
semitiskt språk. De försök man gjort att tyda hettiternas bildskrift med tillhjälp af
armeniskan och förklara deras sprak, Arsawaspråket, för indogermanskt tyckas icke
föra till målet. Antagligen befinna vi oss här i en kulturkrets, hvars odling upp-
burits af en förhistorisk och förindogermansk befolkning på Egeiska hafvets kustland
och öar. Om det skulle lyckas vetenskapen att tyda de på Kreta funna inskrifterna,
skulle äfven de säkerligen visa oss en förindogermansk och förhellenisk kultur.
Dessa språkhistoriska fakta gifva anledning till den frågan, i hvilken bemärkelse
vi af ett indogermanskt urspråk kunna sluta oss till ett indogermanskt urfolk. Ett
enhetligt språk lefver endast på grundvalen af en historisk samvaro. Då språket
ar en yttring af ett långvarigt sammanhang af mänskligt lif, sa leder antagandet af
ett indogermanskt språk till antagandet af ett förhistoriskt indogermanskt folk. På
sitt tidigaste stadium - före utsöndrandet af de historiska indogermanska folken -
torde det redan hafva varit indeladt i stammar med motsvarande dialektiska olik-
heter. Däremot kan man ej utan vidare af språklig släktskap sluta sig till gemensam
härstamning eller blodsförvantskap. Om vi beteckna ett antal folk, som i dag tala be-
släktade språk, med namnet indogermaner, sa ar detta endast uttryck för ett språkhisto-
riskt och historiskt sammanhang men icke för någon som helst rasenhet, såvida man
nämligen med »ras» menar en genom fysiska kännetecken bestämd naturlig gemen-
skap eller »släktskap». Språkförvantskap ar en historiskt betingad företeelse, som
icke ar bunden vid rasens naturligt betingade gemenskap. Att alla de s. k. indo-
germanerna skulle härstamma från det förhistoriska folk, som talade det indoger-
manska urspråket, kan det absolut icke vara tal om. Det finnes ingen »indogermansk»
ras utan endast olika folk med besläktade språk, som vi beteckna såsom indoger-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free