- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
323

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De indogermanska folkens förhistoria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DE INDOGERMANSKA FOLKENS FÖRHISTORIA. 323
Inom näringslifvet på urindogermansk tid har äfven handeln redan spelat en viss
roll. Såsom det framgår af språkliga vittnesbörd, var endast byteshandel bekant. Som
värdemätare tjenade boskapen och, när det var fråga om värdefullare objekt, i synnerhet
nötkreaturen. Ett visst måttsystem och en räknekonst, som åtminstome räckte till
100, fanns redan. Ur sträfvandet att trygga handeln äfven med medlemmar af främ-
mande folk hafva viktiga kulturframsteg vuxit fram. Handeln har den stora förtjensten
att hafva öfvervunnit det barbariska tillstånd, som konstitueras af rättslösheten, af
allas krig mot alla. På det primitiva stadiet anses främlingen af annan stam såsom
fiende. De fredliga handelsförbindelserna medföra, att han får åtnjuta gästvänskapens
rätt, som sålunda uppstått ur rent praktiska behof. Ur det praktiska lifvets kraf
uppväxa sålunda äfven etiska normer.
Äktenskap och familj äro nära förkippnade med näringslifvet; brudköpet ar egent-
ligen ett köp af den kvinnliga arbetskraften. Den mera ansedda boskapsskötseln be-
drifves endast af männen, under det att det mindre skattade åkerbruket och allt indu-
striellt arbete öfver hufvud utföras af kvinnorna. Då många öfverensstämmelser före-
finnas i de indogermanska folkens bröllopsseder, torde dessa till en viss grad hafva varit
hela den indogermanska folkgruppens gemensamma egendom. Om brudrofvet var
den äldsta formen för äktenskaps ingående, var det likväl redan vid denna tid afskaffadt
såsom rättslig form, ehuru det stundom tillämpades särskildt af krigarståndet eller
i vissa nödlägen. Endast enstaka spår i bröllopssederna påminna därom, framför allt
brudens allmänt brukliga motsträfvighet och gråt. Den normala formen var redan
i urindogermansk tid brudköpet. För frieri, förlofning och giftermål voro bestämda
former utbildade. Den egentliga bröllopsceremonien utgjordes af handslaget, sanno-
likt en symbol for mannens besittningstagande. Efter en gemensam festmåltid besteg
det unga paret i vittnens närvaro brudsängen, hvarmed äktenskapet gällde såsom
afslutadt.
Hur den indogermanska familjen var inrättad, framgår af språkliga fakta. Den
var en »storfamilj», hvari äfven gifta söner med sina barn utgjorde en del af samma
hushåll. En patriarkalisk författning, karakteriserad af familjefaderns obegränsade
öfverhöghet, hörde tillsammans med detta slags familj, som fann sina religiösa och
rättsliga uttryck i dyrkan af förfäderna och i blodshämnden. Ett frändskapsförhål-
lande existerar blott från hustruns sida gentemot mannens anhörige, däremot ar
mannen icke på något sätt bunden vid hustruns anhörige.
Kvinnans sociala ställning torde hvarken rättsligt eller faktiskt hafva varit synnerligen
hög, ehuru man icke kan sluta sig därtill af brudköpet i och för sig. Hustrun var
mannens egendom, öfver hvilken han kunde förfoga - liksom äfven öfver barnen
- med oinskränkt myndighet. I månggifte torde väl alltid endast de mäktigaste och
rikaste hafva lefvat, men dessa hafva gjort det långt in i historisk tid. Engifte torde hafva
varit regel. Men medan hustruns äktenskapsbrott straffades med döden, inskränktes
mannens kärleksförbindelser endast af de skrankor, hvarmed en annan mans egande-
rätt var kringgärdad. Äktenskapsbrott i egentlig mening kunde han icke begå. Mannen
kunde förskjuta sin hustru, under det att från hustruns sida äktenkapsskillnad var
omöjlig. Hustrun var i grund och botten ingenting annat an barnaföderskan. Endast
som moder åt söner åtnjuter hon anseende, medan en dotters födelse ännu i dag
betraktas som en olycka i Indien och hos sydslaverna. Änkans ställning var särskildt
olycklig. Dock torde det väl endast i de förnäma familjerna hafva varit sed, att hon
följde sin make i döden. Hon fick ej någon andel i arfvet efter mannen och trädde
under förmynderskap af äldste sonen eller någon af mannens anhörige. Hon var
förbjuden att ingå nytt äktenskap. Äfven kvinnans utestängande från männens mål-
tider visar det stora afståndet. Vid sidan häraf framträda emellertid äfven andra drag;
framför allt gäller det, att hustrun borde taga del i offret.
Fadern hade oinskränkt makt öfver barnen, sa att han kunde sälja, skänka bort
eller döda dem. Detta var förhållandet bland alla indogermaner ända in i historisk
tid. Att döda de nyfödda barnen och särskildt att utsätta flickor var en vida utbredd
sed. Ofta kom sig detta af brist på lifsmedel. Det ar emellertid tvifvelaktigt, i hvad
mån man i detta fall från inders, romares och germaners seder och bruk kan sluta
sig tillbaka till den urindogermanska tiden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0345.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free