Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Indiens geografi och etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDIENS GEOGRAFI OCH ETNOGRAFI.
335
Buddisttemplet i Isurumuniya på Ceylon.
Efter H. W. Gåve, The Ruined Cities of Ceylon.
sagor och fabelkonungar. Aldrig knytas erinringarne vid nuets lefvande verklighet
eller vid ett åtkomligt förflutet.
En ojämförligt mycket bättre tradition blomstrar inom de religiösa sekterna. Sär-
skildt buddisterna och djainasekten ega i sin litteratur ett icke obetydligt antal värde-
fulla historiska uppgifter. Men det ar icke de stora sammanhangen i folkets lif,
som här fasthållas, utan bilden af de stora personligheterna. Ej heller skildras deras
yttre lefnadshistoria i sammanhang och ännu mindre hjältarnes inre utveckling;
blott i talrika enstaka drag framställes mästarens bild af vördnadsfulla, älskande
lärjungar. Och likväl har Indernas svagt utvecklade historiska känsla fått en fast
punkt i och med framträdandet af en sa öfverlägsen personlighet som Budda.
Däremot har Indernas historiska medvetande icke fått mycken näring af deras
politiska historia. Den profana historieskrifningen representeras endast och allenast
af den hofrnannamässiga konstdiktningen till konungarnes ära. Äfven denna saknar
sinne för den historiska verkligheten och för sambandet mellan förfluten och till-
kommande tid. De äldsta minnesmärkena af detta slag äro poetiska inskrifter från och
med det andra århundradet e. Kr.
Ansatser och försök till en verklig historisk framställning saknas emellertid icke
helt och hållet. De tillhöra de båda förhandenvarande strömningarne, munktraditionen
och hofdiktningen. Från buddismen på Ceylon leda de äldsta oss bekanta indiska
historiska verken sitt ursprung. Af en buddistisk munk torde omkr. ar 30 e. Kr. Dipa-
vansa (»öns krönika») hafva författats, ett ännu ganska otympligt försök till historisk
framställning. Omkring ar 500 e. Kr. skref sedan munken Maha-nama på palispråket
en versifierad krönika, Maha-vansa. Den lär undvika de fel, som vidlåda föregång-
arens verk; faktiskt innehåller den värdefullt historiskt material. Om den historiska
betydelsen af sitt verk har Maha-nama emellertid icke någon aning; ur honom talar
helt och hållet den i de underbaraste mirakel-historier uppgående buddistiska
munkfantasien.
Äfven den världsliga historieskrifningen ar nästan uteslutande afhängig af det i
den episka diktningen framträdande betraktelsesättet. Vi lära känna den i Kash-
mirs krönika, den s. k. Rajatarangini af Kalhana. Författaren, son till en brahmansk
statsman, deltog i det politiska lifvet i konung Harschas tjenst. I själfva verket vill
Kalhana galla för en episk diktare, som hemtar sitt stoff ur historien. För kronolo-
gisk ordning och tidsafstånd saknar äfven han hvarje känsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
