Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Indiens geografi och etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Likväl är Kalhanas verk Indiens mest betydande historiska framställning. Det
visar, att inderna väl bevarat minnet af enstaka händelser men icke kommit fram
till en uppfattning af det historiska sammanhanget. Ofullständig och oredig är all
indisk tradition. Framför allt har fantasien fått taga öfverhand i densamma. Säkert
är det väl ock, att det folk aldrig kan få någon verklig historia, hvilket i en mirakeltro
utan alla skrankor tillskriver outgrundliga makter af religiös, demonisk eller
metafysisk natur allt, som händer och sker. Historien har för inderna aldrig blifvit föremål
för vetenskaplig forskning.
De perioder, under hvilka Indiens historia har att stödja sig endast på inhemska
litterära källor, kunna på grund af den nästan fullständiga bristen på fixerade
kronologiska data hvarken säkert afgränsas, ej heller är det öfver hufvud möjligt att framställa
Indiens fornhistoria i ett sammanhang, äfven om man icke fordrar, att detta skall
vara fritt från luckor. Framför allt har man ännu icke lyckats bestämma tidpunkterna
för de gamla litterära verkens författande, hvilket beror på de egendomliga öden,
som de olika arbetena genomgått under sin ofta ganska långa tillkomsthistoria.
Under århundraden kunna vissamlingarne, de episka dikterna, berättelseböckerna, de
juridiska verken och religiösa samlingarne hafva undergått ändringar och
omgestaltningar. För de flesta verken kan man endast tillnärmelsevis bestämma tiden.
Språkets karaktär är det enda, som gör det möjligt att uppställa en relativ gräns
mellan äldre och yngre arbeten. Författarnes personligheter är det absolut omöjligt
att komma åt. Sagolika gestalter från den äldsta tiden eller hela grupper af personer
gälla såsom verkens upphofsman.
Först omkring år 500 f. Kr. blifver den historiska ordningen i den indiska
utvecklingen klarare. Det är den tid, då Budda (död omkr. 480) liksom äfven hans rival,
Vardhamana, djainasektens grundare, lefde och verkade. Denna rörelse förutsätter,
att hela vedalitteraturen hunnit afslutas och att det filosofiska tänkandet nått den
höjdpunkt, som visar sig i Upanishaderna. Vidare måste dessförinnan stora massor
af episk diktning och populär berättelselitteratur hafva sett dagen. Äfven de indiska
vetenskaperna voro utbildade, icke blott de grenar, som stodo i vedatolkningens och
offerritualens tjenst, såsom grammatik, matematik och astronomi, utan äfven medicin,
logik och psykologi. Framför allt hade indernas filosofiska forskning redan
frambragt betydande resultat i Samkhya-systemet. Som en inledning till hela denna
fornindiska litteratur stå de trollformler, böner, sånger och orakelspråk, som äro
samlade i Vedaböckerna. Äfven deras tillkomst fördelar sig otvifvelaktigt öfver en längre
tidrymd, som icke med säkerhet kan bestämmas.
Det första säkert bestämbara datum i den indiska historien är först året 326 f. Kr.,
då Alexander den Store inföll i Indien. Till följd af den indiska historiens fortsatta
beröring med den hellenistiska, särskildt med det seleucidiska rikets, erhållas ännu andra
fasta punkter. Genom buddismen hade alltsedan det fjärde århundradet f. Kr. en nära
förbindelse mellan Indien och Kina uppstått. Enligt den första bestämda uppgiften
härom sände kejsar Ming-ti en kinesisk beskickning till Indien år 67 e. Kr. Den
medförde tillbaka från Indien buddistiska böcker och bilder. Sedan dess hafva gång
efter annan kinesiska pilgrimer vandrat till Indien för att besöka buddismens heliga
orter och bedrifva studier i Indien.
De kinesiska uppgifterna föra oss fram till en tid, som icke är synnerligen långt
aflägsen från den, då de viktiga arabiska och senare europeiska beskrifningarne öfver
Indien taga vid. Ett af de mest betydande verken inom den arabiska geografiska
litteraturen är den på grundlig kunskap hvilande beskrifning om Indien, som
författades af el-Birūni, den framstående astronomen, matematikern och kronologen. Som
mogen man lefde han omkring 1030 flere år i Indien.
De äldsta europeiska beskrifningarne öfver asiatiska land hafva mongolväldet
att tacka för sin tillkomst. På sin hemresa från Kina sjövägen hade Marco Polo år
1293 åtminstone berört Ceylon och Indien. Samma år vistades franciskanermunken
Johannes de Montecorvino i Indien, stadd på missionsresa till Kina. Efter honom
kom Odorico från Pordenone, som vistades där åren 1316—1318 och besökte Kalikut,
Ceylon och Madras. Den förste europé, som genomreste Indiens inre delar och
befor Ganges, var venezianen Niccolo de Conti (omkr. 1430). Längre an någon af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
