Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den indiska forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det redan fullständigt tillhör den indiska kulturvärlden och är ett uttryck för den
indiska anden. Ordet veda betyder vetande. Såsom vetande betraktas emellertid
af det primitiva tänkandet framför allt kunskapen om gudarne och den hållning
människan bör intaga emot dem. »Veda» är sålunda det religiösa vetandet.
Men begreppet är icke begränsadt till en enda helig bok utan omfattar hela kretsen
af den fornindiska religiösa litteraturen, sakrala verk af mycket olika karaktär, hvilkas
tillkomst tagit flere århundraden i anspråk. I muntlig tradition har denna litteratur
fortplantats och därunder ständigt svällt ut. Veda betraktas redan vid sitt första
framträdande som en helig, på gudomlig uppenbarelse hvilande bok.
Den vediska litteraturens samtliga verk kunna indelas i tre grupper, hvilka åter
hvar och en bestå af talrika, ofta mycket omfångsrika verk. Samhitas äro samlingar
af religiösa sånger, böner, trollformler, orakelspråk och liturgier. De bilda de fyra
»Vedas». Till dessa »Vedas» ansluter sig en stor litteratur af kommentarer, af hvilka
den första gruppen utgöres af Brahmanas. Dessa bestå hufvudsakligen af på prosa
skrifna afhandlingar om offerväsendet, som gå ut på att genom teologisk reflexion
förklara betydelsen af de olika religiösa bruken. De s. k. Aranyakas och de därmed
besläktade Upanishaderna äro delvis inlagda i Brahmanas eller fogade till dem och
delvis fortplantade själfständigt. De förra innehålla de indiska eremiternas reflexioner
om världens, om människans och om Guds väsen. I dem föreligger alltså den
brahmanska spekulationen. Upanishaderna beteckna begynnelsen af ett filosofiskt
tänkande inom lekmannakretsar. Dessa litterära verk förbindas i uppfattningen med
de fyra Vedaböckerna, de gälla alla såsom uppenbarelse, guden Brahmas förkunnelse.
Till den vediska tiden och kulturen höra ytterligare talrika verk, som framträda såsom
kommentarer och hjälpmedel till Vedas rätta förstående. Hit höra framför allt
läroböckerna i offerritual, de s. k. Kapa-sutras, och de äldsta juridiska böckerna, de s. k.
Dharma-sutras. Jämte andra verk öfver metrik, grammatik, etymologi, matematik
och astronomi utgöra de Vedas »lemmar», Vedānga. De verk, som bibehållits till
var tid, äro i litterärt hänseende till största delen af yngre datum, men innehållet
har till stor del en ålderdomlig prägel.
De äldsta sångsamlingarne hafva ursprungligen utgestaltats och fortplantats inom
präst- och diktarskolorna. Ur massan af äldre former hafva fyra olika samlingar
vuxit fram. Dessa äro: Rig-veda, en samling hymner och dikter, Atharva-veda, en
samling mycket gamla trollformler, och Sama-veda, en sångbok för de prästerliga
sängarne vid soma-offret. (De hithörande texterna äro till största delen identiska med
sångerna i 8:de och 9:de boken af Rig-veda). Den fjärde samlingen, Yajur-veda, som
öfverlemnats åt eftervärlden i två olika redaktioner, omfattar rituella utsagor,
förknippade med en bestämd prästerlig funktion.
Af hela den vediska litteraturen äro i fråga om innehåll, ålder och historiskt värde
Rig-veda och Atharva-veda af den ojämförligt största betydelsen. Atharva-veda eller
»trollformlernas Veda» är ett minnesmärke af högsta ålderdomlighet. Det sträcker
sig i sina äldsta delar tillbaka ända till trolldomsväsendets primitiva stadium, hvilket
i form af hvad man kallar vidskepelse ständigt har lefvat kvar vid sidan af de högre
trosformerna. I kulturhistoriskt afseende är Atharva-veda i mycket äldre än Rig-veda.
Prästen uppträder här såsom den i läkekonstens hemligheter invigde medicinmannen,
trollkarlen, som tillfogar fienden skada. Till följd af detta sitt innehåll fick Atharva-veda
ingen plats i offerkulten. Så mycket större betydelse och utbredning fick den i folklifvet.
Från sin hemort, längst i nordväst, kanske från Kashmir, har den utbredt sig öfver
Indiens södra delar och på traditionell väg fortplantats i flere gestalter. Enstaka
delar synas bottna i folkspråket och folkdiktningen. Intet annat arbete ur den indiska
religiösa litteraturen gifver en så omedelbar inblick i det indiska folkets verkliga troslif
och dess praktiska uttrycksformer.
Rig-veda är till ojämförligt öfvervägande del uppvuxen ur offerkulten. Den
innehåller den prästerliga diktningen, på hvilken måhända många århundraden hafva
samarbetat. Vid sidan af mycket gamla texter stå unga efterbildningar, som
handtverksmässigt handskas med de ursprungliga gamla formerna. De allra flesta sångerna
äro uttryck för skolad teologisk reflexion. Mycket få hymner visa en
omedelbar känsla och en äkta poetisk alstringskraft. Med psalmer kan man alldeles icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
