Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den indiska forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN INDISKA FORNTIDEN.
343
gande, som plägar egnas en oskyldig forntid, ejj heller att målas i alltför mörka
färger. En opartisk granskning visar, att vi här hafva att göra med en högre kul-
tur, som i likhet med allt mänskligt under all4 tider ar behäftad med sina Ijus-
och skuggsidor._____________I
Ett folks hela kulturlif, dess världsåskådning
tillvaro och sedliga lifsinnehåll finna sitt tydliga
visso omöjligt att här framställa innehållet
ningarne och den
rika mytologien
från den vediska
tiden. Endast huf-
vuddragen af deras
historiska karaktär
kunna framhållas.
Framför allt måste
det betonas, att den
vediska religionen
icke bildar någon
inre enhet, utan att
föreställningar och
tankar från mycket
olika kulturstadier
ligga lagrade ofvan-
på och vid sidan
af hvarandra.
En primitiv själs-
och andetro beteck-
nar det äldsta reli-
giösa utvecklings-
stadium, hvaraf vi
ännu finna rester i
den indiska folk-
tron. Den omgif-
vande naturens väx-
lingar, som män-
niskan alltid kän-
ner sig beroende
af, förskrifva sig
från hemlighets-
fulla, vanligen far-
liga makter, som
öfverallt drifva sitt
spel i världen. Det
finnes magiska me-
del, genom hvilka
man kan få infly-
och världsuppfattning, dess andliga
ttryck i dess religion. Det ar for-
Rikt ornamenterad Sivabild å en
kista i Kailasatemplet i Ellora.
de mycket olikartade religiösa åskåd-
tande öfver mak-
terna. Trolldoms-
väsendet ar den för
fetischdyrkan eg-
na kultform, hvari
människan umgås
med andarne och
söker att behärska
dem. Under exta-
sen fördärfvar sig
trollkarlen, den pri-
mitive prästen, hem-
lighetsfulla krafter,
som förlänas ho-
nom af andarne, af
hvilka han ar besatt.
Redan under den
äldsta indiska tiden
har det religiösa
medvetandet ut-
vecklats långt öfver
denna beklämman-
de andetro. Från
indoeuropeisk tid
härstammar det in-
diska ordet devas
(»gud»), motsva-
rande det latinska
ordet dens; det be-
tecknar gudarne
såsom de »him-
melska». Öfver de
dunkla »makterna»
höja sig de nya gu-
darnes ljusgestal-
ter, hvilka äro ut-
tryck för en steg-
ring af människans
tillvaro, af hennes
tänkande och utbildning. Liksom världen ar uppfylld af de mest olikartade före-
teelser och krafter, sa ar äfven den vediska gudavärlden mycket rik på gestalter,
ehuru de stora tal, som man får höra nämnas, ingalunda motsvaras af individuellt
utpräglade makter. Tvärtom ar det antal gudar, som verkligen spelade en roll inom
det religiösa tänkandet och voro föremål för dyrkan, vida mindre an den indiska
teologiens fantastiska uppgifter gifva vid handen. Synnerligen märkligt ar det för-
hållandet, att den i Rig-vedas sånger särskildt dyrkade guden, Indra, prisas icke blott
såsom den högste och mäktigaste utan till och med såsom den ende guden. Denna
företeelse, som betecknats såsom »henoteism», får emellertid icke förklaras som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
