Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Den indiska forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 R. STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
ryckas in i detta sammanhang och underordnas de sig alltmer fördjupande ideer,
som utveckla religionen inifrån utåt. Själfva gudaskaran uppfylles af etiska gestalter, i
hvilka man endast i enstaka drag ännu kan spåra sambandet med elementära natur-
gudomligheter och som i flere fall antagligen från första början varit etiska makter.
Slutligen uppnås ett rent andligt gudsbegrepp i gestalter, som endast äro abstrak-
tionens symboler. Detta steg har Zarathustra tagit. Men äfven vediska hymner visa
redan spår af samma religionens förandligande och fördjupande.
De första uppvisbara produkterna af indiskt tänkande föreligga redan i enstaka sånger
i Rig-veda och Atharva-veda. Vid sidan af egentligt religiösa åskådningar finna vi här
filosofiska spekulationer. De första ansatserna till en psykologi påträffa vi i en dikt
öfver »tankeorganet» (manas), som skildras såsom »kunskap, medvetande och vilja,
. . . detta som ar det odödliga ljuset hos de skapade varelserna, utan hvilket
intet verk kan göras . . . som omfattar allt det oförgängliga, den förgångna, närva-
rande och tillkommande tiden . . . som leder människan hit och dit liksom en god
körsven sina hästar, som sitter stilla i hjärtat men likväl ar rörligt, det snabbaste
af allt». Tänkandets svårlösta psykologiska problem har tidigt observerats af inderna.
De söka att lösa det genom att antaga ett af finaste materia bildadt, i människan
verksamt organ, hvars funktioner utgöra tankeförloppet. Detta inre organ »manas»
intager en viktig plats i den senare indiska filosofien.
Redan för det mytologiska tänkandet ar världen ett föremål för reflexion. I Indien
har redan i vedisk tid ur den mytologiska kosmologien utvecklats en kosmogoni,
som på spekulativ väg söker fatta världens tillkomst och tillvarande och framför
allt i djärft tvifvel börjar uppställa frågor. I den djupsinniga sången om världens
skapelse (Rig-veda X, 129) finner denna företeelse sitt mest storslagna uttryck:
»Då (i begynnelsen) var det (världsalltet) hvarken icke varande eller varande,
rymden fanns icke, ej himmelen däröfver. Hvad var det, som inneslöt det? I hvilket
omhölje låg det? Under hvems uppsikt stod det? Hvad var då det outgrundliga
djupa hafvet? Icke fanns då död eller odödlighet, icke tecknen på dag och natt (sol
och måne). Det andades (d. v. s. det lefde) utan att blåsa ut luft, detta enda ting
(urväsendet) gjorde det tack vare sin urkraft. Utom det fanns ingenting annat.» Till
denna beskrifning af urtillståndet anknyter diktaren en skildring af världens upp-
komst. I den ogenomträngliga kaotiska vattenmassan, som hvilar i mörker, gestaltar
sig det »enda» till ett världsfrö. Det »kommer till födelse» genom »Tapas’» makt,
genom »upphettning», d. v. s. genom den inre, heta drift, som drifver till världens
(bildande). Detta »Enda», redan tänkt såsom andligt väsen, gripes nu af »kärlekens»
makt, hvilken var den första yttringen af dess tänkande. Denna »kärlek» (kama)
ar ingenting annat an driften att fortplanta sig, urväsendets skapande lifsträngtan.
»Alltså funno de vise, eftertänksamt forskande i siat inre, föreningsbandet mellan
varande och icke-varande.» Ursprunget till allt varande ligger alltså i begäret. Ut-
ifrån denna utgångspunkt blir den indiska askesen begriplig, hvilken vill upphäfva
lidandets ursprung genom att undertrycka alla begär, då dessa äro urkällan till
denna af lidande uppfyllda tillvaro. Men redan här uppträder vid sidan af den
filosofiska spekulationen den frågan, huruvida dessa insikter kunna tillmätas någon
sona helst visshet. I diktens sista verser afslöjar sig kritiken af tänkandets resultat:
»Hvem vet säkert, hvem kan här förklara, hvarifrån den uppkommit, hvarifrån
denna särskilda skapelse kommer? Gudarne äro ju senare an skapelsen af denna
särskilda värld. Hvem vet alltså, hvarifrån den kommit? Hvarifrån denna särskilda
skapelse kommit, om Gud gjort den eller icke? - Dess uppsyningsrnan i den högsta
himmelen, han vet det nog, eller kanske icke ens han vet det?»
Denna hymn visar tillika ett filosofiskt gudsbegrepp, som later folktrons gudar
träda tillbaka för den högste personlige guden. Redan under den vediska tiden
börja tvifvel uppstå på tillvaron af folktrons gudar. I en gammal lofsång till Indra
(II, 12) höra vi talas om dem som frågade: »Hvar ar han?» och som sade: »Han
finns ju alls icke!» Ingen gud intog i det indiska folkmedvetandet en sa fram-
skjuten plats som Indra. Och likväl omtalar en annan hymn (VIII, 10), att många
sade: »Det finnes ingen Indra! Hvem har någonsin sett honom? Till hvem skola
vi rikta lofsången?» Sångens diktare tillgriper här samma medel som Jobsbokens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
