- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
365

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Djainareligionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DJAINARELIGIONEN. 365
religiösa samfundens lif, fingo befallning att äfven draga försorg om de buddistiska
munkarne samt nirgranthas. Med de sistnämnde menas djainas, hvilka, såväl hvad
anhängarnes antal som hvad deras sociala inflytande beträffar, måste hafva spelat
en betydande roll, då de uttryckligen omnämnas vid sidan af talrika namnlösa
sekter.
I likhet med buddismen uppsätter äfven djainareligionen som högsta mål frigö-
relsen ur kretsloppet af födelse och död. Från denna frälsning skall ingen till följd
af börd eller social ställning vara utesluten, utan den står de förnäme såväl som de
föraktade sudras, »arierna liksom icke-arierna» till buds. Ännu i dag upptagas äfven
muhammedaner i djainaförsamlingarne. I egenskap, af religion vill djainaläran visa
vägen till frälsningen, till frigörelsen från tillvaron, i det den angifver medlen for upp-
nående af detta mål. De äro - liksom i buddismen - rätt tro, rätt kunskap och rätt
vandel. Den rätta tron består i öfvertygelsen, att religionsstiftaren af egen kraft lyckats
nå frigörelsen, att i den lära, som han har förkunnat for den lidande mänskligheten,
världens frälsning ar uppenbarad samt att alla hos honom kunna finna en tillflykt
undan lifvets nöd. Den rätta kunskapen består i en rätt uppfattning af det filoso-
fiska systemet, sådant Djina förkunnat det, rätt begrepp om de »nio sanningarne».
Dj ainafilosofien ar en på metafysisk grund hvilande lära om själens väsen och kommande
öde och öfverensstämmer i påfallande grad med Platons och den orfiska religionens lära
om själen. Den brahmanska kosmologien ligger till grund för djainas lära om värl-
den. Den ar icke skapad utan evig och sammansatt af sex ämnen, nämligen materie,
tid, rum, själ, det sedligt goda och det onda eller synden. Genom föreningen mellan
de olika substanserna uppstå alla företeelser inom den sinnliga och andliga världen,
bland dem kropparne. De individuella själarne äro verkliga, hvar för sig bestående
substanser, och deras väsen består - såsom hos Platon - af förmåga af ren, intel-
lektuell kunskap. Men själarne uppträda i världen alltid i förening med en kropp,
i hvilken de äro fängslade. Det ar följden af en skuld, hvilken ter sig som ett grum-
lande af den rena kunskapen och yttrar sig i drift till verksamhet och eftergifvenhet
för lidelser och sinnliga intryck. Alltefter sina handlingar under vistelsen i kroppen
- karman - förvärfvar sig själen förtjenst eller fläckar sig med synd. Då den själf
ar evig, uppträder den ständigt i nya kroppar, i människor, djur, växter och liflösa före-
mål alltefter olika förtjenst. Till denna lära anknyter sig nu djainaläran, som religion
betraktad. Själens befrielse från föreningen med kroppen genom karmans upphäf-
vande ar frälsningens innebörd. Verksamhetsdriften och lidelserna måste öfvervinnas
genom meditation och askes. Sedan ingår själen i en utomvärldslig tillvaro, där den
evigt lefver i enlighet med sin rent intellektuella natur och i fullkomlig hvila.
Den rätta vandeln, djainismens etik, bestämmes genom de fem buden, som i sin
strängaste form äro beräknade endast för asketerna, medan de i förmildrad form
påläggas lekmännen. Asketen lofvar, liksom äfven den brahmanske botgöraren, att
icke sara någon varelse, att icke säga någon osanning, att icke taga något utan till-
låtelse, att lefva kyskt och öfva försakelse. Det viktigaste budet, att icke såra någon
varelse, förbjuder i främsta rummet dödandet af hvilket djur det vara må. Försakelse-
budet utesluter icke blott personlig egendom utan fordrar äfven fullkomlig likgiltig-
het gentemot alla sinnliga intryck och afsägelse af hvarje känsla af samhörighet
med världen och dess väsen. För lekmannaståndet äro dessa fordringar mindre
stränga. I uppskattningen af askesen, särskildt i rekommenderandet af den frivilliga
hungersdöden såsom förtjenstfull, skiljer sig djainaläran från buddismen och öfver-
ensstämmer i denna punkt endast med brahmanismen.
Lika vidtgående som öfverensstämmelsen i grundtankarne ar mellan Buddas och
Djinas lära, lika väsentligt olika ar buddisternas och djainas’ ställning i Indiens lif
och kultur. Till djainismen har alltid hört ett världsligt lekmannastånd, som följt
de mera modererade etiska normerna. Och detta lekmannaelement ar ännu i dag
genom sin allvarliga läggning och praktiska duglighet liksom genom sin offervillig-
het och sitt deltagande i det högre kulturarbetet djainismens kraftiga bärare. Äfven
pä det politiska lifvet har denna sekt stundom öfvat inflytande. Den store lärde
djainisten, munken Hema-tjandra (1088-1172) lyckades genom sitt inflytande på
konung Kumara-pala i Gudjerät reformera staten efter djainismens sedliga ideal.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free