Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 R- STUBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRAL ASIATISK A FOLKEN.
skal sa oumbärligt, att i vidrigt fall adoption eller leviratsäktenskap måste anlitas.
Genom kvinnorof ingångna äktenskap omtalas ännu i epos, men tillhöra mera
den sagolika hjältetiden. En märklig form ar kvinnans val af man bland en hel
skara friare, hennes eget fria val. Den rättsliga systematiken känner fyra goda och
fyra dåliga former för ingående af äktenskap, men giftermålet förlorar aldrig sin
natur af en rent privat öfverenskommelse. Under forntiden var monogamien regel,
men under medeltiden framträder starkt den lagligen tillåtna polygamien. Polyandri
omtalas vid flere tillfällen och tyckes bero på inverkan från barbariska folk - hos
tibetanska och dravidiska stammar förekommer det ännu i dag. Kvinnans rättsliga
ställning i Indien var mycket låg, hon stod alltid under förmynderskap. Framför
allt var hustrun fullkomligt underordnad mannen. Mannen hade blott icke rättighet
att döda sin hustru. Därjämte kunde hon själf vara i besittning af egendom.
Hustruns fullkomliga hängifvenhet for maken förhärligas i poesien i gestalter sådana
som Damayanti och Savitri. Sitt längst drifna uttryck far denna känsla i änkornas
brännande på bal, hvilket dock aldrig uppställts som en fordran af den indiska
rätten. Lagen begär endast, att änkan icke gifter om sig utan försakar världen och
egnar sig åt fromma verk. En stark sinnlighet ar utmärkande for det indiska kultur-
lifvet. Och den öfvergår äfven lätt till fullkomlig ytterlighet. Den stora förskjutningen
af de sedliga begreppen ingrep djupt i folklifvet. Icke egendom och njutning skulle
gifva lifvet värde - först försakelsen befriar människan från de jordiska tingens
skenbara behag och från all förgänglig lust. Vid den häftar lidandet, d. ä. själens
bundenhet vid de yttre tillvarelseformerna. Denna rörelse, som når sin höjdpunkt
i Upanishaderna och i buddismen, har i själfva verket skänkt det indiska lifvet de
djupaste sedliga tankarne och idealen. Att hafva betonat medlidandet såsom sedlig-
hetens rot ar Indernas förtjenst; dock äro de sedliga krafven, sa högt spända de
an äro, af förhärskande negativ art. Alt uppfatta lifvets väsende som handling och
fylla det med sedliga krafter, ingår icke i Indernas begrepp och åskådning.
Den indiska vetenskapens början sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden, och
dess ursprung ligger i nästan alla discipliner dels i Vedaexegesen dels i offerritualen.
Tvenne lilteraturarler, Sutras och Vedängas, utgöras af kommentarerna och de veten-
skapliga hjälpmedlen till den vediska litteraturens rätta förstående. Sutralitteraturen
ansluter sig antingen till den vediska uppenbarelsen eller till det praktiska lifvet;
af det förra slaget äro de s. k. Srauta-sutras, af det senare Smarta-sutras. De läroböcker,
som behandla offerritualen, äro särskildt viktiga. De innehålla den indiska geometriens
första ansatser. Indernas matematiska begåfning når dock sina största resultat på
algebrans område. Uppfinningen af nollan, hvarigenom siffrorna först fingo ställ-
ningsvärde och det moderna räknesystemet grundades, ar sannolikt af indiskt ursprung.
Metoden att lösa hvilka andragradsekvationer som helst, som först ar 1769 åter upp-
täcktes af Lagrange, betecknas såsom den indiska matematikens höjdpunkt. Tids-
bestämningen, kalenderväsendet, ar för en i offret kulminerande religion alltid af
största betydelse. Den leder till de första astronomiska undersökningarne.
Den andra Sutragruppen omfattar å ena sidan i de s. k. Grhya-sutras förekrifter
om det privata lifvet i dess dagliga förhållanden från födelsen intill begrafningen
och å andra sidan i Dharma-sutras det borgerliga lifvets rättsregler. Detta utgör
början till den omfångsrika juridiska litteraturen (Dharma-sastra). Rättens utveckling ar
hufvudsakligen brahmanismens förtjenst. En västlig och en östlig skola kunna urskiljas
inom den indiska rättsutvecklingen. Den förras arbete ar sammanfattadt i det stora
juridiska verk, som bär den mytiske Manus namn. Det har vunnit en förhärskande
ställning inom hela det indiska kulturområdet. Dess teori har genomträngt och i
många afseenden omgestaltat Indernas hela lif. Det senare, yngre verket stammar
österifrån och bär den berömde brahmanen^ Yadjna-valkyas namn.
Ur Vedastudiet hafva redan tidigt grammatikens, retorikens, metrikens och etymolo-
giens discipliner utvecklat sig. Det muntliga traderandet af Veda gaf upphof till en
egenartad teknik för inlärandet. Texten fortplantades i två gestalter, dels i gramma-
tisk form, där hvarje ord behandlas som fristående, dels i fonetisk, med tagen hänsyn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
