Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 R- STttBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
farmakologi och dietetik natt stor utveckling. Den indiska filosofien har uppställt
synnerligen skarpsinniga hypoteser for lösningen af problemet om förhållandet mellan
medvetande och kunskap. Inderna kände icke till nervsystemet och hade ingen
föreställning om hjärnans psykofysiska funktioner. Med läran om det »inre organet»
som underlag här likväl Kapila, Sämkhyafilosofiens skapare, rent teoretiskt framställt*
de processer, som försiggå inom nervsystemets periferiska och centrala delar.
Vid en historisk betraktelse af Indiens poetiska litteratur, sa långt den ar
affattad på sanskrit, måste man utgå från den förutsättningen, att den icke ar af folk-
ligt ursprung utan en konstnärlig skapelse af ett yrkesmässigt diktarskrå. Diktaren
åter tillhör adels- och hof kretsen, hvarför det ar sannolikt, att hela sanskritlittera-
turen uppstått vid furstehofven. Hos folket kunde hvarken dess sprak, dess konst-
närliga form eller dess stilistiska och retoriska hjälpmedel finna förståelse. Dess-
utom var det äfven under den indiska medeltiden omöjligt för ett diktarskrå att
existera utan furstarnes gunst.
Den höga uppskattningen af sanskrit kommer fram i talrika anekdoter; utan kun-
skap däri kunde man icke taga del af bildningens ädlaste skatter. Då Megasthenes
omkring 300 f. Kr. lefde i Pataliputra, talades vid hofvet säkert sanskrit, såsom det framgår
af den grekiske iakttagarens sätt att återgifva indiska namn. En i politiskt afseende
sa betydande personlighet som brahmanen och ministern Tjanakya skref på sanskrit
en omfångsrik politisk lärobok, Kantilya-schastra, som åtnjöt stort anseende ännu i
sjätte århundradet e. Kr. Verket var skrifvet för konung Tjandra-guptas räkning,
hvilken såsom en man, som kommit sig upp ur de lägre samhällslagren, säkert icke
haft sanskrit till sitt modersmål. Otvifvelaktigt ville Tjanakya bibringa honom den
nödiga, högre bildningen, hvartill äfven hörde kunskap i sanskrit. Alltsedan tredje
århundradet f. Kr. ar det tydligt, att sanskrit varit de högre samhällsklassernas språk.
Såsom diktare och vårdare af poesien framträda tvenne för det indiska konunga-
hofvet karakteristiska gestalter - körsvennen och sångaren. Körsvennen visar sig
ej sällan såsom en kännare af grammatiken, hvarjämte han kan disputera i etymolo-
giska frågor och ofta själf ar diktare. Detta sångarskrås diktning föreligger samlad
i Mahabharata, som dock i sin till oss fortplantade form består af mycket olikartade
beståndsdelar, då stora inslag af i synnerhet didaktiskt och spekulativt innehåll
hafva fogats till verket. Dikten vill vara en bok för konungar. Däraf förklaras det
förhållandet, att hela böcker af juridiskt, statsrättsligt och erotiskt innehåll, allt som
ingick i en ung furstes bildning, infogats däri. I dessa delar spåra vi de brah-
manska hoflärdes andel i verkets författande. Visserligen utgöres dess kärna af
gammalt sagostoff, men om inderna i sina sagor egde ett folkligt, för hela nationen
gemensamt material och icke redan själfva sagan till väsentlig del var krigaradelns speci-
ella tillhörighet, ar ovisst. I hvarje fall ar Mahabharata intet folkepos utan antagligen
redan i sin ursprungliga gestalt ett prof på hofdiktningen. En vida större slutenhet
i den episka anläggningen och en mera fulländad händelseutveckling uppvisar det
andra indiska episka verket, Valmikis Ramayana. Det bär afgjordt den höfviska
konstpoesiens prägel och bör betraktas såsom en föregångare till de senare konst-
epopeerna af olika diktare vid furstehofven.
Särskildt lyriken ar i intet afseende af folklig karaktär utan har sina rötter i de
högre samhällsklassernas lif. Själfva de yrkesmässiga diktarne voro hofmän. De
lefva ofta ett kringflackande lif och draga från den ena konungaborgen till den andra
för att inför hofvet föredraga sina alster och skörda belöning för dem. Den indiska
lyrikens »höfviska» karaktär visar sig redan i sångernas innehåll, i det att de ofta
hänföra sig till lifvet vid hofvet och till konungens person. Liksom den nordiske
skalden ledsagar äfven den indiske diktaren konungen på hans krigståg för att genast
vara i stånd att förhärliga hans bragder i sin sang. Men framför allt framgår det
af lyrikens ytterst konstrika former, af språkets finhet och de spirituella och eleganta
uttryckssätten samt af den raffinerade konst, hvarmed tankar och stämningar äro
framställda, att denna poesi ar bestämd att njutas endast af de högsta kretsarne.
Likaså bära dramat och romanen helt och hållet hoflifvets prägel. Skådespelar-
trupper uppsökte hofven. Scener ur myten eller ur Ramayana dramatiserades. Det
indiska konstdramat för oss alltid in i hofkretsarne. Konungen ar i regel dramats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
