Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 R- STttBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN1.
dariska eller endast pseudonymer. Ej heller det konstnärligt reglerade litteraturspråket
kan tjena såsom medel att bestämma tiden - det står helt och hållet utanför den
historiska språkutvecklingen och det lefvande språkets omgestaltande krafter. Nästan
ingen kunskap om den litterära utvecklingen står att få. De olika litterära före-
teelsernas förberedande stadier föreligga ej längre, sa snart de resulterat i ett mön-
stergillt verk. Dessutom hafva inderna aldrig vinnlagt sig om alt låta ett litterärt
verk behålla den form, i hvilken diktaren skapat det. Med största frihet omgestal-
tades alla icke vediska texter. Tre områden kunna tydligen påvisas, där en särskild
litterär smak rådde, enligt hvilken texterna omformades, nämligen Kashmir, Bengalen
och Dekkan. Särskildt djupt ingripande ar de religiösa sekternas infl;
fullkomligt omgestaltat många litterära arbeten. Sålunda har den bekanta fabelsam-
lingen Pantjatantra icke blott fått en olika gestalt i Kashmir och i S
ylande, hvilka
ydindien utan
äfven djainasekten har upptagit och bearbetat den.
Den klassiska sanskritlitteraturens blomstring börjar först i det fjärde århundradet
e. Kr., då genom Gupta-dynastien det nationella lifvet undergår en tydlig pånyttfödelse.
Till traditionens äldsta innehåll hör hvarjehanda berättelsestoff, ett slags material, för
hvilket inderna alltid haft ett särskildt intresse. Guda- och hjältesagan kan i enstaka
fall spåras redan under den vediska tiden. Mycket gamla äro äfven sagorna och
fablerna. Budda och Maha-vira tyckte om att utsmycka sina lärorika tal med
berättelser, särskildt äfven med sagor och fabler, med hvilka en uppbygglig eller
moralisk tanke illustrerades.
Sagodiktningen i egenskap af en äkta folklig litteraturart samman
tidigt i ett profanlitterärt verk, Birhat-katha, som rent af var skrifvet på
attades redan
en folkdialekt,
på paisatji. Dess författare, Gunadhya, lefde måhända i andra århundradet e. Kr.
Detta verk finnes icke bevaradt men utgör underlaget för de två SÉLnskritbearbet-
ningar, som i det elfte århundradet uppstodo i Kashmir. Af dessa ar Soma-devas
omdiktning, den s. k. Katha-sarit-sagara, den i litterärt afseende mest betydande och
historiskt viktigaste. Vi återfinna här den stora skatt af sagostoff och sagomotiv,
som från Indien spridt sig öfver hela kulturvärlden. Äfven till sin litterära form
har verkets planläggning tagits såsom mönster för andra berättelsesamlingar. De
enstaka berättelserna, som ursprungligen skrefvos hvar och en för sig, äro nämligen
här sammanbundna genom en ramberättelse.
En lika stor historisk betydelse som sagorna tillkommer fablerna, hvari å ena
sidan Indernas förkärlek för det moraliserande och lärorika men å andra sidan i lika
hög grad deras världskloka omdöme och stundom äfven deras intelligent sarkastiska
uppfattning framträda. Det grundläggande indiska fabelverket ar Pantjatantra, som
redan genom sina olika, starkt från hvarandra afvikande redaktioner visar, hur
djupt det var sammanvuxet med Indiens andliga lif och tänkande. Detta verk spelar
en synnerligen betydande roll i världslitteraturens historia. Det indiska verket i dess
ursprungliga gestalt har fullständigt utträngts af de olika omarbetningarne. Emellertid
stod en af den sasanidiske konungen Chosroés Anöscharwän omkr. 540 e. Kr. föran-
staltad mellanpersisk öfversättning detta verk rätt nära. Äfven denna har gått för-
lorad, men till sitt innehåll ar den fullkomligt troget återgifven i en vid ar 570 till-
kommen syrisk öfversättning, som bar titeln »Kalilag och Damnag». Denna text har
sedan genom persiska, grekiska, hebreiska, fornspanska, latinska och tyska öfversätt-
ningar blifvit den europeiska fabeldiktningens källa. Ur den äro de exotiska djuren
och deras karakteristik, sådan den tecknas i våra barnböcker, hemtade.
Ett utdrag.ur Pantjatantra och ur en annan äldre fabelsamling utgör Narayanas
Hitopadesa. Detta verk, en af de mest omtyckta fabelböckerna i Indien, var bestämdt
för barnens undervisning, hvarför * dess innehåll dock ofta synes föga lämpadt.
I fråga om detta liksom andra verk ar tiden för författandet obekant. Af senare
sagoböcker hafva många fått stor spridning såsom framför allt »papegojans 70 be-
rättelser», som, öfversatta till persiska och turkiska, hafva blifvit en af Orientens
mest utbredda folkböcker. Ända till våra dagar har sagolitteraturen spelat en stor
roll i det indiska folklifvet. De äldre verken hafva öfversatts till de flesta af
folkspråken.
Den episka diktningens början ar för oss visserligen höljd i dunkel, då det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
