Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 R- STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
ghoscha, som Jefde vid Kanishkas hof (första årh. f. Kr.). Redan här äro en fast
poetisk stil och vissa bestämda retoriska hjälpmedel utbildande.
Med Gupta-dynastien (319-320 e. Kr.), som skapade ett nationellt indiskt rike, in-
träder den klassiska litteraturens blomstring, som varar från 320 till åttonde århun-
dradets slut. Genom Gupta-konungarnes skriftliga urkunder, hvilka sträcka sig från
320-550, har man här fått fasta punkter. Den indiska konstpoesien har si» för
oss mest åtkomlige representant i Kalidasa, som lefde vid konung Tjandra-gupta II:s hof
i Malava. Denne härskares tid ar genom hans inskrifter från åren 401 och 412 e.
Kr. kronologiskt fixerad. Angående Kalidasas personlighet veta vi ingentig vidare
an att denne högt begåfvade diktare lär hafva fört ett mycket utsväfvande lif och
blifvit dödad af en hetär. Kalidasa ar måhända mindre originell poet an mästare i
formen, som han behandlar med fulländad konst. Och denna konst ar icke blott
en medfödd talang utan förutsätter ett ingående grammatiskt, retoriskt och metriskt
studium. Kalidasas tidigaste verk, Raghu-vamsa, ar ett rent konstepos, hvari
sagohistorien om Ayodyas gamla regenter behandlas. Från den raffinerade poetiska
tekniken har Kalidasa emellertid alltmer befriat sig, hvilket framträder redan i
hans mytologiska epos Kumara-sambhava. Men sin egentliga berömmelse har Kali-
dasa förvärfvat sig tack vare sina dramer. Hans första drama, Malavika och Agni-
mitra, rör sig pm ett redan före Kalidasa flere gånger behandladt ämne, nämligen
historien om en konungs kärlek till sin drottnings kammarjungfru, hvilken slutligen
igenkännes som prinsessa. En gammal issaga ligger till grund för skådespelet Urvasi,
och Kalidasas bearbetning däraf betecknar genom personligheternas lefvande utgestalt-
ning och handlingens större enhet ett stort framsteg gentemot den mestadels
med grofva, öfverdrifna medel arbetande indiska dramatiken. Någon af inre förut-
sättningar betingad nödvändig utveckling och lösning af den dramatiska handlingen har
det indiska dramat emellertid icke lyckats komma fram till. Framför allt har det
tragiska öfver hufvud icke kommit till sin rätt i den indiska världsåskådningen och
diktningen. Redan den estetiska regeln, att intet skådespel får sluta med ett dödsfall,
har gjort tragedien omöjlig. Det indiska dramat har icke, såsom det grekiska, uppstått
ur sagan och reflektionen öfver lifvet utan tjenar liksom det engelska till folkets
och särskildt till de högre klassernas förströelse. Kalidasas storhet som dramatiker
framträder först tydligt i Sakuntala i det konstnärliga och delikata sätt, hvarpå han
omarbetar det i Mahabharata gifna gamla stoffet och af konung Duschyantas och
Sakuntalas otympliga och grofkorniga kärlekshistoria skapar ett verk af den mest
eteriska, skara poesi. I det indiska dramat framställes icke människolifvet i dess
rikedom af sträfvanden och lidanden, i dess höjder och djup - det ar en något
blodlös men sällsynt förfinad konst, och äfven äkta poesi lefver i dessa sago-
lika och romantiska dikter. Kalidasas styrka ligger i dramernas lyriska partier.
Såsom hans mästerverk betecknas den högpoetiska Megha-duta, »Molnbudet», som
ar ett rent lyriskt verk. Framför allt visar sig Kalidasa här såsom en stor konstnär
på landskapsskildringens område. Såväl rikedomen på omväxlande bilder som den
fina teckningen af stämningarne förläna verket hög rang. Hos Kalidasa förenas den
fulländade poetiska tekniken, som för inderna ofta blir själfändamål, med lefvande
åskådlighet, äkta känsla och fin stämningsskildring. Sin diktnings personer har han
skänkt ett akta mänskligt lifsinnehåll. Bland de indiska konstdiktarne står han af
allt att döma främst, äfven om han icke varit den störste indiske skalden.
Under den klassiska tiden nådde redan en särskild poetisk form sin höjdpunkt,
hvilken ar betecknande för Indiens tänkande och kultur och utgör en litterär konst-
form af högt varde. Inderna hafva alltid varit benägna att reflektera öfver lifvet
- detta får sitt uttryck i sentensdiktningen, som konstmässigt och sinnrikt samman-
fattar hvarje tanke i en kort strof. Sin förste klassiske representant får denna
didaktiska och, reflekterande lyrik i Amaru, som i sina tänkespråk gifver prof på
psykologisk skärpa och outtömlig uppfinningsförmåga. Denna gnomiska poesi visar
mer an något annat den indiska folkanden i dess mest förfinade utprägling.
En diktare, som såsom prosaromanens förste representant hemtar sitt stoff ur
det verkliga folklifvet och på ett realistiskt sätt behandlar det med stort mästerskap,
ar sydindern Dandin (sjätte årh. e. Kr.). Hans roman Dasa-kumara-tjarita, »De tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
