Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. Den indiska medeltidens kultur - 11. Det forna Indiens kulturförbindelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyddstaket ar bildadt efter parasollen, härskarmaktens symbol. Inhägnader, som
åtminstone senare utfördes i sten, omsluta helgedomen. Dessa stupas finnas i stort
antal i hela Indien och på Ceylon. Särskildt storartad ar Sanchis stupa, som gömmer
relikerna af två af Buddas lärjungar. Karakteriska för Indien äro de i den natur-
liga klippan utförda klippgrottorna, som tjenade de buddistiska munkarne till bostä-
der och kloster samt äfven till tempel. De äldsta af detta slags anläggningar finnas
vid Rajagrha - efter dessa kloster (vihärd) bär landet ännu i dag namnet Bihar.
Det mest storartade buddistiska klipptemplet ar en grotta, belägen mellan Bombay
och Poona, Karlis tempel från första århundradet f. Kr. Till följd af sin storlek och
utförandets djärf het gör det ett mäktigt intryck på åskådaren. Med rätta äro klipp-
templen vid Ajanta (från andra till och med åttonde årh. e. Kr.) omtalade och berömda.
I några af dem finnas verk af den indiska målarkonsten bevarade. Ingen af dessa
grottbyggnader ar likväl mera berömd an Elloras klipptempel (från fjärde till och med
tolfte århundradet). De äro delvis af brahmanskt ursprung- det ar . brahmanismen,
som har förvandlat grottan till tempel. I olika våningar ligga talrika tempelhallar,
gångar och bostäder bredvid hvarandra, förenade medelst trappor och bryggor. Den mest
storartade af dessa byggnader ar Kailasa (gudaborgen), äfven den ett brahmanskt verk.
Äfven granitklippans utsida ar här bearbetad och försedd med otaliga figurer och
ornament. Brahmanskt ar likaledes det berömda templet på ön Elephanta från tolfte
århundradet - äfven detta en monolitisk byggnad af väldiga dimensioner och med
rik skulpturutsmyckning.
Till brahmanismen och delvis äfven till djainismen höra de egentliga tempelbygg-
naderna, som alla uppstått under den senare medeltiden eller den nya tiden. I norr
äro de enklare byggnaderna de förhärskande, de s. k. pagoderna, som utgöras af
pyramidaktigt uppstigande tunga, dystra tempel med en förhall. I söder omgifves
det egentliga templet, ofta en helt liten byggnad, af stora gårdar och hallar, som äro
afstängda medelst ofantliga murar, genomskurna af väldiga portaler. I dessa bygg-
nader, särskildt i de i norr belägna hindutemplen, framträder klarast den indiska
arkitekturens egenart. Till följd af den indiska naturens öfverflöd och den indiska
fantasiens måttlöshet upplösas här de konstruktiva formerna fullständigt i ett kaotiskt
virrvarr af otaliga gestalter och ornament, som dölja alla grundlinier och förtaga
hvarje intryck af harmonisk klarhet och lugn. Likväl kvarstannar trots all denna
öfverlastning ett mäktigt intryck hos åskådaren, och det helas storhet framträder mer
an alla detaljer med en sällsam skönhet. Under elfte till och med femtonde århundra-
dena hafva äfven djainas skapat stora tempelbyggnader, som finnas talrikt bevarade, i
synnerhet i Gudjerät. Ett klassiskt verk af djaina-konsten ar det af hvit marmor upp-
byggda templet på berget Abu, som en rik köpman, Vimala Sah, lät uppföra på
1000-talet. En i den indiska byggnadskonstens teknik och estetik djupare inträng-
ande analys och ett värdesättande af de enstaka verken tillåter ’här icke utrymmet.
Visserligen saknar den indiska konsten förmågan att regelrätt förbinda materialet
och formen, och sant ar äfven, att skulpturen aldrig förmått gifva uttryck åt tillvarons
andliga innehåll, åt det fulla personlighetslifvet - den talar i stället i typiska gestalter.
Men en stark naturkänsla saknar denna konst icke och ej heller poesi. Man får
icke glömma, att den indiska konsten ar ett uttryck för den fantastiska drömvärld,
hvari den indiska anden sa gärna förlorat sig. Säkerligen ar Indiens konst den
karakteristiskt tropiska konsten på jorden och det högsta uttrycket för det, som tro-
pikernas människa har uträttat i fråga om att med sin ande genomtränga materialet.
11. Det forna Indiens kulturförbindelser.
Så länge man såg Indiens historia endast i ljuset af dess inhemska källor och
minnesmärken, måste den indiska världen synas nästan fullständigt afskild från alla
förbindelser med yttervärlden. I själfva verket har också den indiska kulturen ända till
den islamska eröfringen genomgått en ostörd, utifrån knappast påverkad och i hvarje
fall fullkomligt sammanhängande särutveckling. Men utan inflytande på andra folk
hafva inderna därför icke varit. I stället har man på sista tiden fått klart för sig,
att den indiska kulturen haft vidsträckta och djupgående verkningar i alla östasiatiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
