- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
394

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Zarathustra och hans folk.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

394 R- STtfBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
semitisk-babyloniska kulturområdet hade elamiterna (Hallatamtu), hvilkas hufvudort
var Susa, och kosseerna sina boningsplatser.
Iraniernas ursprungliga hemort torde kanske kunna bestämmas med ledning af den
riktning, som de själfva och en del med dem besläktade stammar hafva följt på sina
vandringar. Den ena af dessa folkrörelser går genom södra Ryssland mot Donau.
Folk af otvifvelaktigt iranisk karaktär framtränga österifrån, först skyterna, som på
700-talet öfvergå Donfloden, och sarmaterna, som tränga in i Ungern. Vid Kas-
piska hafvet och måhända äfven i Böhmen bodde sigynnerna, som betecknade sig
såsom meder och buro medisk dräkt. Norr om Kaukasus uppträda under det första
århundradet f. Kr. alanerna, de nuvarande osseterna.
Den andra folkrörelsen, den, som förde ariska stammar till Irans högland, går
från väster till öster. Man torde knappast få antaga en invandring från Europa
genom de s. k. kaukasiska portarne; ännu under senhistorisk tid äro ju Armenien och
norra Medlen sate för icke ariska stammar. I historisk tid hafva bevisligen mederna
och perserna framträngt västerut från den iraniska högslätten. De ännu nomadi-
serande iraniernas hemort torde alltså böra sökas i Irans nordöstra bergstrakter och
på låglandets stepper. Irans äldsta kulturförhållanden karakteriseras af den i landets
natur grundade motsatsen mellan den bofasta bondebefolkningen och de nomadiska
röfvarstammarne i norr. De i Avesta tecknade »fienderna», som utplundrade de
fredliga bönderna, äro de i bergen och stepperna huserande röfvarstammarne, som
emellertid äfven de utgjorde en del af det iraniska folket* Dessa stammar kunde
på grund af sitt lands karaktär icke komma fram till den fasta bosättning och högre
civilisation, som deras stamfränder uppnått i sina dalar och oaser. For steppen,
röfvarstammarnes hemvist, har Avesta benämningen Turan, som motsvaras af stam-
namnet Tura. Turanierna äro ingen främmande ras utan endast i sin egenskap af
nomadiserande röfvare de bofasta iraniernas fiender.
Motsättningen mellan de kultiverade och de i det tidigare barbariet kvarstan-
nande iranierna kan sägas vara den historiska bakgrunden för den iraniska reli-
gionen, i det att den gamla myten om ljusgudarnes strid med mörkrets demoner
härigenom får sin säregna iraniska prägel. Den kulturella motsatsen har, skapad
för alla tider af landets egen natur, aldrig kunnat utjämnas. Tanken om en evig,
hela världen behärskande strid mellan goda och onda makter har blifvit dess reli-
giösa återspegling. De gudomliga makternas strid och motsättningen mellan de fred-
liga iranierna och de roflystna turanierna sättas i sagan på flerfaldigt sätt i sam-
band med hvarandra. I Irans floddalar samt i höglandets oaser bodde en bondebe-
folkning, som jämte boskapsskötsel bedref ett primitivt åkerbruk. Då nötkreaturet
ansågs som ett heligt djur, ar det antagligt, att boskapsskötseln spelade största
rollen. Hästen torde blott hafva varit krigaradelns egendom; inom offerkulten intager
den hedersplatsen. Nötkreaturet däremot innehar såsom det näringsgifvande och
under gudarnes särskilda beskydd stående djuret, människans kamrat och arbets-
hjälp, den dominerande platsen i folkets kultur och i dess religion. I Zarathustras
reform har det ariska bondeståndets både praktiska och etiska ideal funnit sitt
högsta uttryck.
Zarathustras reform förutsätter redan en högre kultur och civilisation, som fram-
för allt återspeglas i iraniernas religiösa åskådningar. Det andliga lifvet i dess hel-
het, dess rikedom på förnimmelser och känslor, ar det, som gifver religionen riktning och
innehåll. De på nomadlifvets stadium kvarstående iraniska stammarne dyrka endast
få gudar, som motsvara det primitiva lifvets intressen. I och med bosättningen blifva
människans förbindelser med världen, som hon ställer under gudomliga makters
skydd, allt talrikare. Lifvets olikartade uppgifter vidga alltmer den krets af gudar,
hvilkas skydd och bistånd man söker vinna genom kulten. För ett åkerbrukande
folk ligger det nära till hands att föreställa sig gudarne i gestalter, som erinra om
de djur, med hvilka människan ar förtrogen. Många djurs, såsom t. ex. nötkrea-
turets, »helighet» har sitt ursprung häri. Någonting för arierna utmärkande ar
emellertid deras ända från indogermansk tid härstammande begrepp om det gudomligas
väsen och verkningskrets: gudarne äro inga till rummet begränsade makter utan
härska öfverallt. Föreställningen om en himmelsgud, hvilken gifvetvis icke kunde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free