- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
400

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Mindre Asien.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

400 R- STCBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
kulturarfvet. Äfven deras politik var densamma som hettiternas, i det att de
sökte utsträcka sin makt öfver Syrien. De voro snart starka nog att inlåta sig i strid
med assyrer och babylonier. Alyattes (617-560 f. Kr.) lär definitivt hafva fördrifvit
kimmerierna ur Mindre Asien. Under dessa strider höjde sig Lydien till en mäktig
stat, som under sitt välde förenade Mindre Asien ända till Halys. Alyattes, den
egentlige skaparen af Lydiens makt, var en betydande härskare. Han icke blott
underlade sig Frygien, Bithynien och Carien utan sökte framför allt vinna de grekiska
städerna vid kusten. Efter långa, fåfänga strider ingick han ett förbund med Miletus,
hvarefter Smyrna och senare Efesus eröfrades. De mindre städerna på västra kusten
kommo likaledes under lydiskt välde. Rikets hufvudstad var Sardes, som utvecklade
sig till en betydande handelsplats. Den lydiska statens kultur var bestämd af
grekiska inflytelser. Tack vare sina förbindelser med grekerna blef riket en betydande
handelsmakt. I samband därmed står uppkomsten af prägladt mynt, som trädde i
stället för efter vikt bestämda metalliska värdemätare. Af den lydiska kulturens
skapelser finnas endast konungagrafvarne vid Sardes bevarade, af hvilka särskildt
Alyattes’ graf ar en ståtlig anläggning. En lång gång med tunnhvalf leder in i den
rätvinkliga grafkammaren, som var täckt med marmorplattor; däröfver reste sig en
mäktig jordkulle, sa stor, att Herodotus kunde jämföra den med pyramiderna.
Liknande anläggningar finnas i Carien och Mysien. Alyattes efterträddes af sin son
Croesus (560-546 f. Kr.), som medan han ännu var kronprins hade residerat i det
nygrundade Adramytium såsom ståthållare öfver Mysien. Han bedref samma politik
som sina förfäder, i det han sökte utvidga det lydiska riket österut. Därigenom
förorsakades sammanstötningen med persernas unga, uppåtsträfvande makt, som
lyckades göra slut på såväl det mediska som det lydiska riket.
Äfven Armenien har en förindogermansk historia. I kilskrifterna heter landet
Urartu och i Gamla Testamentet Ararat. Folket själft kallade sig kalder. Deras språk
föreligger i kilskriftsurkunder, som påträffats vid Vansjön. Det ar hvarken en indoger-
mansk eller en semitisk munart. Det kaldiska riket utbredde sig från Vansjön mot
söder och väster. Dess hufvudstad var Tuspa, hvars fästning ansågs ointaglig. Här
låg äfven nationalguden Kaldis’ tempel. Riket själft, en teokratiskt styrd stat, utvecklade
sig till en stormakt, som var i stånd att upptaga kampen med själfva assyrerna.
På 1000-talet började assyrerna framtränga som eröfrare i Armenien; vid denna
tid bodde här en med hettiterna i Mindre Asien närbesläktad befolkning. Under
nionde århundradet hade denna ryckt fram österut ända till Urmiasjön. Från 800-600-
talet fanns här omkring Urmiasjön ett rike med hufvudstaden Turuspa, hvilket
enligt de inhemska inskrifterna hette Biaina men af assyrerna kallades Urartu. I det
åttonde århundradet hade detta rike segrande utbredt sig ända till Nordsyrien, hvarifrån
Tiglatpileser III åter trängde ut det. Först Sargon bröt dess makt. Till och med
hufvudstaden eröfrades. Emellertid fanns en kaldisk stat, nu som alltid Assyriens
fiende, äfven efter denna tid. Anda till 640 hade Urartu och Assyrien att skaffa med
hvarandra. Hos Jeremias omnämnes riket för sista gången.
Under det sjätte århundradet erhöll Armenien till följd af den folkförskjutning, som
framkallades af kimmeriern^s infall i Mindre Asien, en indogermansk befolkning.
Denna besatte landets västra del, Eufrats och Tigris källområde, medan alarodierna
bibehöllo sig längre österut i Araxesdalen. Armenierna kalla sig Haykh; deras språk
tillhör liksom det frygisk-thraciska den europeiska gruppen. Alltsedan armenierna
slagit sig ned på sitt historiska område hafva de stått under medisk och senare
persisk öfverhöghet. Sedan dess äro Armeniens oden nära förknippade med Persiens
historia. Ungefär samtidigt uppträda kappadocierna vid Halys.
Kimmeriernas infall hade endast haft öfvergående verkningar i jämförelse med
det stora förhärjande infall af skytiska folk, som förorsakade det assyriska rikets
fall. De namn på några af deras anförare, som förekomma hos Herodotus, bevisa,
att de voro iranier. De lära under 28 års tid hafva behärskat Främre Asien. Dessa
»skyter» äro i själfva verket österifrån komna saker. Med sina vilda horder hafva
de öfversvämmat Mindre Asien och Syrien. Det lydiska riket värjde sig kraftigt; i
Cilicien blef en sakisk höfding, Lygdamos, i grund slagen. I öster slogo sig stora
skaror ned. Det måste hafva varit en ytterst stormig tilldragelse, såsom man kan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free