- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
406

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Det fornpersiska riket.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

406 R. STtfBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
hvad som skall gälla som rikslag. Hela förvaltningen fördes skriftligt, och hvarje
ståthållare hade till sitt förfogande en sekreterare. Regeringsåtgärderna sammanfat-
tades i »dagböcker», som förvarades i rikets arkiv. Ett fullt utbildadt kansliväsen
fanns vid hofvet liksom i provinserna. Det officiella språket, som användes i de
politiska urkunderna, var i rikets västra del arameiskan, som här redan länge varit
samfärds språket. I och för förvaltningen var riket deladt i stora provinser, i spetsen
för hvilka stod en satrap (på persiska: kschatrapavan), »rikets beskyddare». Dessa
ståthållarskap - sedan Darius var deras antal 20 - omfattade ofta flere folk, under
det att äldre, med riket införlifvade stater såsom Medien, Lydien och Babylonien voro
indelade i hvardera två satrapier. Satrapierna åter sönderföllo i mindre områden under
särskilda höfdingar. Satrapernas ämbetsuppgift omfattade hela provinsens förvalt-
ning och rättskipning, hvartill kom öfverbefälet öfver dess trupper. Äfven poli-
tiskt kan satrapen själfständigt träda i förbindelse med främmande makter. Inom
riket egde fortfarande, ehuru under persisk öfverhöghet, en del gamla stamfursten-
dömen och stadskommuner bestånd, hvilkas inre författning och förvaltning central-
regeringen på det hela taget föga blandade sig i. Likväl voro de skyldiga att betala
skatt och ställa hjälptrupper. Härens kärntrupper bestodo af perser och meder;
iraniska trupper utgjorde i provinsernas hufvudstäder den stående besättningen.
Jämte dessa bildades truppkontingenter af de underkufvade folken. Riket var inde-
ladt i stora militärdistrikt, för hvilkas trupper bestämda samlingsplatser funnos.
Det äldsta nationella vapnet var bagen, som bars jämte en dolk. Hos mederna upp-
träder först lansen, som sannolikt var lånad från assyrernå, och från mederna
öfvertages den af perserna. Otvifvelaktigt var persern - liksom alla iranier - en
utmärkt soldat, men krigsväsendet i sin helhet led af strategiska brister. Aldrig har
den gamla mediska indelningen i grupper bestående af ryttare, lansbärare, bågskyt-
tar och senare äfven lievagnar organiserats till ett samverkande helt. Därjämte hade
äfven härens uppställning i stora fyrkanter efter olika folkslag till följd, att massorna
med svårighet kunde röra sig, sa att hufvudmängden af trupperna ej sällan hindrades
att ingripa i striden. Med kustfolkens, särskildt fenicernas gamla sjöväsen till mön-
ster upprättades äfven en riksflotta.
Först sedan perserna tillkämpat sig världsväldet och konungadömet måste söka
medel att uttrycka sin makt, hafva de skapat en konst. Det unga världsrikets konst
anslöt sig helt naturligt till den västasiatiska, särskildt den babyloniska konstens
förebilder. De stora palatsen i Pasargada, Susa och Persepolis visa i fråga om det
dekorativa babyloniska former (sa t. ex. tjurkolosserna med människohufvud och
relieferna, i hvilka tributöfverlemnande ambassader bruka framställas, samt framställ-
ningarne af den under en skärm tronande konungen). Den babyloniska konstens jakt-
scener och fabelväsen, såsom gripen och enhörningen, återfinnas äfven här. Men huru
mycket an den gammalpersiska konsten till sitt innehåll ar beroende af den baby-
loniska, har den dock kommit fram till en egen stil, som betingades redan af materialet,
den till stora kvaderstenar bearbetade hårda kalkstenen. I Susa, där tegelsten an-
vändes som byggnadsmaterial, framträder naturligen den babyloniska efterbildningen
starkt, sa särskildt å de emaljerade, kulörta friserna. De persiska palatsens struktur
afviker åter fullständigt från den motsvarande babyloniska. Palatset ar ingenting
annat an en väldig mottagningshall, där konungen äfven förplägar de sina. Darii
palats i Persepolis består af en enda hall, som uppbars af pelare. Xerxes’ byggnad
hade icke en gång ytterväggar utan var en blott genom förhängen afstängd hall.
Det persiska konungapalatset ar afsedt för en fri samvaro mellan konung och folk,
medan det egyptiska och babyloniska palatset betonar afståndet mellan konungen
och massan. Det ar grundväsentligt olika åskådningar, som gifva sig uttryck i dessa
anläggningar.
Liksom det persiska riket i sig förenade den västasiatiska världens krafter och
sammanband dem till en politisk organism, sa har äfven detta rikes konst - en
folkets konst blef den aldrig - i teknik och form upptagit allt, som de äldre kul-
turerna hade skapat. De gifna elementen förbindas likväl här icke rent ytligt utan sam-
mansmälta till en ny, enhetligt verkande stil. Under Darius nådde den sin höjdpunkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0428.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free