Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Arsaciderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 R- STtBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
ännu nomader, liksom äfven andra iraniska stammar. En provins med namnet
Parthava fanns redan under Darius I. Zarathustras religion hade här redan vunnit
insteg. Det parthiska väldet ar emellertid af direkt nomadiskt ursprung. Den seleu-
cidiska regeringens svaghet lockade gränsfolken att öfverskrida de gamla råmärkena.
Två bröder, Arsaces och Tiridates, af aparnernas iraniska nomadstam, som vallade
sina hjordar vid Oxus, begåfvo sig till Parthien. Här satt Pherekles som Seleucider-
nas satrap. Han synes hafva retat inkräktarne emot sig, hvarför han dödades af dem.
Arsaces lär omkr. 250 f. Kr. hafva antagit konungatitel, men han torde knappt ännu
hafva härskat öfver hela Parthien. Den parthiska maktens verklige grundläggare ar
hans broder och efterträdare Tiridates. Med hans regeringstillträde (248 f. Kr.) börjar den
parthiska eran. tyled Diodotus II af Baktrien, som också nyss hade afskuddat sig
Seleucidernas öfvervälde, ingick Tiridates ett förbund mot den gemensamme fien-
den. Seleucus II sökte återeröfra de östra provinserna. Tiridates, som först drog
sig undan till stepperna, återvände snart och tillkämpade sig en seger, som beseg-
lade det nya rikets själfständiga tillvaro. Äfven Baktrien vann därigenom politiskt
oberoende. Efter segern antog Tiridates titeln »storkonung». Under en trettiosjuårig
regering fullbordade han statens inre organisation och ordnade krigsväsendet. Det
nya rikets hufvudstad var Hekatompylus, men därjämte lät Tiridates i den nord-
östra bergstrakten uppföra ett nytt residens Därå eller Dareum. Hans efterträdare
Artabanus (214-196 f. Kr.) utvidgade riket ytterligare genom Egbatanas eröfring. Till
partherriket torde äfven Atropatenes präststat hafva sökt anslutning, ehuru den
alltid utgjorde en formellt själfständig makt. Antiochus III af Syrien ingrep emellertid
åter framgångsrikt i öster. Han besegrade partherna och baktrerna ar 209 f. Kr., och
Artabanus måste för återstoden af sin regering erkänna Seleucidernas öfverhöghet. Ro-
marnes uppträdande i öster, framför allt deras seger öfver Antiochus III vid Magnesia
(190 f. Kr.), skaffade emellertid partherna åter vind i seglen. Phraates I (181 - 174 f. Kr.)
utsträckte sitt rike ytterligare åt väster. Till sin efterträdare utsåg han sin broder
Mithradates I (174-136 f. Kr.), som skapade parthernas stormaktsställning. Han
förenade med sitt rike både Medlen, Persien och Elymais. Parthiska ryttarskaror
visade sig under honom for första gången i Mesopotamien. I längden förmådde
Seleuciderna icke hindra parthernas framträngande. Demetrius II Nikator råkade ar
139 f. Kr. i parthisk fångenskap, och ar 129 f. Kr. blef Antiochus VII:s här fullständigt
tillintetgjord i Mesopotamien. Sedan Syrien förvandlats till en romersk provins,
.gränsade det parthiska riket omedelbart till den romerska makten, hvarigenom den stora
världshistoriska motsättningen mellan Öster- och Västerlandet på nytt blef aktuell.
Emellertid hade partherna under svara strider nödgats försvara sin makt mot de
turkiska folk, som trängde fram från Centralasien. Den turkiska (?) nomadstammen
Yue-chi hade af Hiung-nu fördrifvits från sina boningsplatser vid den kinesiska
gränsen och inträngde omkr. 130 f. Kr. genom Turkestan i östra Iran, där de omkr.
126 f. Kr. gjorde slut på det grekisk-baktriska riket. I Sedjestän, i norra Indusdalen och
i Turkestan grundade de en betydande makt. Efter långvariga strider lyckades Mithra-
dates II den Store (76 f. Kr.) rädda västra Iran från att eröfras af Yue-chi. Emellertid
hindrades partherna af dessa svårigheter på den östra sidan från att göra sin makt gällande
i väster. Armenien jämte det pontiska riket växte upp till betydande stater, och
konung Tigranes af Armenien sträfvade till och med efter öfverhögheten öfver Iran
och antog till tecken härpå den gamla titeln »konungarnes konung», som Arsaciderna
buro. Med romarnes seger öfver Mithradates af Pontus dukade äfven det armeniska riket
under för det romerska angreppet. Men samtidigt råkade äfven Rom och partherna
i strid med hvarandra, då Phraates III gjorde anspråk på Eufratgränsen. De inre
oroligheterna i det parthiska riket efter Phraates’ mord (60 f. Kr.), hvilka slutande först
ar 54 f. Kr. med Orodes I:s tronbestigning, medförde endast ett uppskof med den stora
stridens utbrott. Under alla växlande öden ledde denna strid icke till något annat
resultat, an att Eufrat förblef gränsen mellan den romerska och iraniska makten.
Men detta innebar, att det i Iran restes en stark skiljemur mellan öster och väster
till ett varaktigt hinder för såväl det materiella som det andliga kulturutbytet.
Crassi angrepp på det parthiska riket var i politiskt afseende fullkomligt omoti-
veradt. Endast personlig äregirighet och vinningslystnad var det som dref den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
