Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 15. Arsaciderna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARSACIDERNA. 413
fåfänge mannen till ett illa planlagdt angrepp på residensstaden Seleucia, där han
hoppades finna ett rikt byte. Han var for öfrigt på intet vis förtrogen med landets
förhållanden och begick därför det ena missgreppet efter det andra under fälttåget.
Genom det tillintetgörande nederlaget vid Carrhae (53 f. Kr.) föll Mesopotamien i
parthernas händer, och hela västra Asien var prisgifvet åt de framstormande parthiska
ryttarhärarne. Endast Orodes’ tvekan, när det gällde att utnyttja den vunna segern,
hindrade ytterligare parthiska framgångar. Det angrepp på Antiochia, som tronföljaren
Pacorus företog ar 51 f. Kr., blef fruktlöst. Caesars planer för ett fälttåg mot partnerna
kommo till följd af mordet på honom icke till utförande - däremot ingrepo partherna
i de romerska inbördeskrigen efter hans död. Mot Antonius anropade syriska furstar
partherna om hjälp. Pacori härar, som öfversvämmade Syrien och Mindre Asien,
tvungos emellertid ar 38 f. Kr. af Ventidius Bassus att draga sig tillbaka öfver
Eufrat. Samma ar stupade den utmärkte parthiske härföraren vid ett angrepp på ett
romerskt läger, och Orodes I mördades ar 37 f. Kr. af en annan son, Phraates IV.
Sedan Phraates IV bestigit tronen, blir förhållandet till Rom fredligare. Ar 20
f. Kr. återsände han till Augustus de vid Carrhse eröfrade romerska fälttecknen och
de till östra Iran bortförda krigsfångarne. Parthiska prinsar uppehöllo sig ofta i Rom
och fingo här intresse för romersk bildning. Härigenom gjorde sig rent af en af dem,
Vonones I, omöjlig som härskare i sitt hemland. Hans efterträdare, Artabanus III,
blef tvärtom af ett starkt parti bland sitt folk, som stod i förbund med romarne,
störtad från tronen, då han sökte eröfra Armenien. Den armeniska frågan förblef
alltjämt en öppen fråga mellan Rom och partherna. Slutligen bilades den efter en
ny strid (58-60) af kejsar Nero, som belånade den parthiske prinsen Tiridates med
Armenien. Ett politiskt misstag var Trajani krigståg mot partherna ar 114 - han
upptog endast åter den romerska eröfringspolitikens gamla tendenser. Det parthiska
riket själft var emellertid stadt i upplösning, sa att romarne mötte endast föga mot-
stånd af den dåvarande härskaren Chosroés I. Hadrianus drog de romerska trupperna
tillbaka och återställde Eufratgränsen. Under Marcus Aurelius förekom ännu en
gång ett angrepp af partherna under Volagases III (148-191). Detta slutade med ett
svårt nederlag för partherna och med Ctesiphons eröfring (198). På det i upplösning
stadda partherriket (under Artabanus V) gjorde Caracalla ar 216 ett angrepp. Ar 217
sammanstötte romarne under kejsar Macrinus för sista gången med partherna, men
äfven nu lyckades Rom till slut endast behålla Mesopotamien.
Arsaciderna betraktade sig icke som främlingar i Iran; de hade antagit både
Persiens språk, dess religion och seder. Men iranierna själfva ansågo dem dock
alltid söm främmande och orättmätiga härskare.
Kulturens ställning i Persien under Arsaciderna karakteriseras först och främst
af den alltjämt mäktigt verkande hellenismen. Grekisk bildning omhuldades vid
Arsacidernas hof. Sa t. ex. voro grekiska läkare, konstnärer och ingeniörer anställda
i deras tjenst, och Euripides* dramer uppfördes vid hofvet. Emellertid torde det
mera vara fråga om att grekernas rörliga och beställsamma läggning förstått att göra
sig gällande äfven på denna mark, an om att Irans befolkning verkligen blifvit
genomträngd af hellenisk anda. Äfven i Baktrien fick den helleniska kulturen
endast rent tillfälligt en djupare och bredare verkan. På det hela taget torde man
kunna påstå, att i Arsacidernas rike en skarpare åtskillnad mellan Östern och Västern
börjar göra sig gällande an hvad förut hade varit fallet. Arsaciderna upphäfde, sa
långt i deras makt stod, Alexanders verk, nämligen den närmare kulturgemenskapen
mellan Orienten och Europa. Persiens af dem återupplifvade politiska själfständighet
ledde till en andlig isolering, i det att Iran ställde sig alltmera medvetet afvisande
mot Västerns andliga rörelser, som kunde hafva hotat dess andliga oberoende. Den
nationella religionen blef under denna tid en allt starkare makt och det inre mot-
ståndets förnämsta stod. Det arsacidiska riket betecknar sålunda Orientens första
starka reaktion mot Europa.
Icke nog med att detta rike alltmer afstängde sig själft mot Västerns inflytelser,
det afspärrade äfven Västerlandets gamla vägar till Indien och Kina. Handelns historia
erbjuder några fakta, som äro betecknande härför. Inder och kineser voro i själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
