Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Turkarne och de turkiska staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
430 R. STÜBE, INDOGERMANERNA I ASIEN OCH DE CENTRALASIATISKA FOLKEN.
växlade i rask följd, och hvarje tronskifte ledsagades af mordgärningar och
åtföljdes af den hemskaste förödelse. Det ar en tid af vilda strider, hvilkas lidelse-
fullhet och grymhet ytterligare stegrades genom islams religiösa fanatism och hinduis-
mens motstånd. Först under Mogulkejsarne (från och med 1526) inträdde större lugn
och stadga i de politiska förhållandena.
Då en turkisk makt uppstod sa att saga framför Indiens portar i Gasna, sökte
Djaipal, Lahores furste, afvända den hotande faran genom att i förbund med furstarne
af Delhi, Ajmere och Kanauj våga ett angrepp på Afganistan, men han blef slagen
ar 988. Genast inföllo turkiska skaror i Pendjab, och redan Sabaktigln utsträckte
sitt rike ända till Indus. Hans son Mahmud (998-1030) fortsatte striderna och
eröfrade Lahore efter en seger öfver Djaipal II. I norra Indien funnos under de tionde
och elfte århundradena talrika själfständiga furstendömen. Under 16 fälttåg gjorde
Mahmud slut på de mest betydande af dem. I det afgörande slaget vid Peshavar
(1008) slog han furstarnes af Gwalior, Malwa, Delhi, Kanauj och Ajmere förenade
harar. Senare krigståg gällde Gudjerät och Gangeslandet, särskildt templen i Nagar-
kot i Himalaya, Sthanesvara, Somnath i Gudjerät och Mathura gåfvo rikt byte. Så-
som gudabildernas förstörare lefde Mahmud länge i Indernas minne. Likväl utsträckte
han icke sitt rike längre an till västra Pendjab.
Mahmuds rike förföll under hans efterträdare genom tronstrider i det inre samt
genom Seldjukernas angrepp. Då Goriderna, ett i västra Afganistan inhemskt furste-
hus, ar 1150 fullständigt förstörde Gasna, återstod för de båda sista Gasnaviderna
endast besittningen af Lahore. Här blef den siste Gasnaviden, Kosrev Melik, beseg-
rad af Goriden Muhammed ar 1186, och i fångenskapen mördades han jämte sina
söner 1192. Muhammed af Gör (1186-1206) öfvergick genast till angrepp på de
indiska staterna. Tack vare konung Prithvi af Ajmere afvärjdes afganernas angrepp
i slaget vid Sthanesvara (1191), men redan ar 1193 blef Prithvi slagen och dödad.
Ajmere förhärjades på ett fruktansvärdt sätt af afganerna, och invånarne nedhöggos
eller såldes som slafvar. För Muhammeds snabba taktik dukade snart de ofta sins-
emellan oeniga indiska staterna under. Muhammeds fältherre Kutb ed-din eröfrade
Delhi ar 1193. Under åren 1194-1196 underkuvades Benares, Kanauj, Gwalior,
Gudjerät och Oudh. Då Muhammed ar 1206 föll for mördarhand, blef Kutb ed-din
själfständig härskare öfver Nordindien.
Goridernas välde skakades svårt i sina grundvalar af Kovaresmschacken Takasch.
Medan Afganistan ar 1215 förenades med Kovaresmien, skapade Kutb ed-din i Indien
ett själfständigt rike åt sig och grundade därmed Mamluk- eller slafdynastien
(1206-1290), sa kallad, emedan Kutb ed-din ursprungligen var en turkisk slaf hos Gorid-
fursten, som kommit till makten i egenskap af dennes härförare och ståthållare.
Såsom härskare skapade han, visserligen med hänsynslöst vald, lugnare och mera
ordnade förhållanden. Ännu i-dag erinrar »Kutub Minär», den stora moskeen i Delhi,
om honom. Hans son röjdes ar 1210 ur vägen af en f. d. slaf, Altamsch eller Altmysch,
som Kutb ed-din hade adopterat. Som regent (1210-1236) visade han politisk be-
gåfning. Tack vare hans försiktiga hållning räddades Indien från ännu större olyckor,
när mongolerna under Djingis-kän gingo öfver Indus och förhärjade de västra om-
rådena. Först därefter lyckades Altamsch förena rikets söndrade delar och lägga hela
norra Indien under sitt välde. Förvaltningen var under honom väl ordnad, och vetenskap
och byggnadskoåst gynnades af Altamsch. Under hans efterträdare utbröto nya
oroligheter. Härförarne sträfvade här liksom öfverallt efter att göra sig själfständiga,
och hinduerna sökte gång efter annan genom uppror afskudda sig det främmande
oket, hvartill kom, att mongolerna, som emellertid hade eröfrat Persien, upprepade
gånger inföllo i landet. Bland Altamschs efterträdare märkes hans syster Resia (Ra-
siyah Begum 1236 - 1239), en med manlig kraft och sällsynt härskarförmåga utrustad
kvinna, som till och med deltog i drabbningarne ridande på sin krigselefant. Hon
dukade under för ett uppror, det sista af en hel rad sådana, till hvilka hennes kärleks-
förhållande till en abessinsk slaf var anledning eller förevändning. Först under
Manmud Schack (1246 - 1266), Altamschs sjätte son, inträdde större lugn, sedan mongo-
lerna blifvit tillbakaslagna (1247). Endast hinduerna voro fortfarande oroliga, men
deras uppror undertrycktes med blodig stränghet. Mahmud efterträddes af sin stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
