Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 18. Turkarne och de turkiska staterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TURKARNE OCH DE TURKISKA STATERNA.
433
riket fullständigt, sa att dynastien Tuglak slutligen inskränktes till området kring
Delhi. Under ättens sista härskare inträffade ar 1398 Timurs förskräckliga infall i
Indien. Rikets politiska splittring omöjliggjorde hvarje allvarligt motstånd. Hastigt
eröfrade Timur nordvästra Indien och framryckte mot Delhi. Sultan Mahmud Tuglak
(1394-1412) flydde till Gudjerät. Delhi öppnade sina portar för Timur, som lofvade
att skona staden. Han lät här utropa sig till Indiens kejsare. Men efter några dagar
prisgaf han staden till plundring åt sina vilda horder och återvände till Samarkand.
Faktiskt hade Timur riktat dråpslaget mot de turkiska dynastierna. De försök,
som gjordes, att grunda nya välden, voro utan större betydelse. Multans emir, Kisr
Kan, sökte ar 1414 göra sig till Hindustans herre; han fick endast tre efterträdare,
Sejjiderna, som till ar 1451 regerade öfver Delhi med närmaste område. Därpå intogs
Delhi af Lahores ståthållare, Batlul Lodhi. Han utsträckte sin makt (1451-1488) öfver
ett större område från Pendjab till landet öster om Benares, och äfven hans son
Nisäm Iskender (1488-1517) härskade öfver samma område. Under den tredje
härskaren af ätten Lodhi, Ibrahim II (1517-1526), sönderföll riket emellertid fullständigt
genom talrika uppror. Pendjäbs ståthållare inkallade till hjälp mot sin herre Timu-
riden Bäber, som hade grundat ett välde i Kabul. Hans tidigare öden måste ses i
samband med den centralasiatiska historien.
Det afganska väldet var for Indien en tid af de värsta lidanden och betydde i
själfva verket barbariets inbrott. Otaliga städer, tempel och konstverk förstördes.
Under oupphörliga strider gick landets välstånd under och en stor del af dess befolk-
ning omkom. Islam blef de härskande folkens religion, medan intlerna höllo fast
vid hinduismen. Men då denna nu var de underkuvades religion, tog vidskepelsen
alltmer öfverhand inom densamma. Någon andlig beröring mellan islam och hindu-
ismen kom aldrig till stånd i Indien. Redan det indiska kastväsendet förhindrade
hvarje verkningsfull kulturgemenskap, och de islamska maktegande saknade å sin
sida all sympati för Indiens andliga kultur. Byggnadskonsten ensam gick framåt,
tack vare de islamska härskarnes praktlystnad.
Medan kalifatets makt alltmer sjönk och det seldjukiska. riket splittrades i små-
välden, började en ny makt framträda i Kovaresmien. Den store Melik-schähs son,
Sandjär, erhöll det seldjukiska väldet i Transoxanien, Korasan, Kovaresmien och Sistan,
medan i väster talrika små turkiska stater lösgjorde sig i Mosul, Naischäpur, Arme-
nien, Luristän, Kermän och Färs. Men österifrån kommo nya turkiska horder; Kara-
kitajerna hade utbredt sitt rike från Altai ända till Kaschgar, och mot dem hade Sandjär
lidit ett svart nederlag 1141. Från Transoxanien inbröto efter Sandjärs död de
turkiska guserna under härjningar och plundringar i Korasan. Sandjärs land öfver-
gingo till största delen i de mäktiga kovaresmiska ståthållarnes besittning. Af dessa
lat Takasch mörda den siste Seldjuksultanen Togrul III och bröt likaledes Goridernas
makt i Afganistan. Hans son Muhammed (1200-1223) fullföljde framgångsrikt den
kovaresmiska maktutvecklingen, i det han slog Goriderna och under flere plundrings-
tåg förhärjade nästan hela norra Indien. Sa uppstod i Kovaresmien tidens enda stora
islamska makt.
Den
omfattade ett stort om-
råde från Transoxa-
nien anda till Indien.
Kovaresmschackens
makt betydde for kali-
fen en mycket stor
fara, i synnerhet som
Muhammed själf en-
dast väntade på gynn-
samt tillfälle för att
äfven bemäktiga sig
bestämmanderätten
öfver kalifatet. Den
personliga rivaliteten
Världshistoria III.
Fönsterprydnad af sten från Sidi-
Sajjäd-moskeen i Ahmedabad.
mellan Muhammed
och kalifen Näsir, som
vägrade den förre sul-
tantiteln, syntes eg-
nad att göra den
oundvikliga konflik-
ten akut, då som ett
plötsligt oväder från
fjärran Östern den
fruktansvärda mon-
golstormen under Djin-
gis-kän inträffade och
förvandlade de väst-
asiatiska kulturlanden
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
