Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. De naturliga förutsättningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 Ä. CONRADY, KINA.
(i inskränkt bemärkelse), turkiska och tungusiska (särskildt mandschuriska) element,
som endast uppträda mycket sporadiskt i Sydkina, ar detta land af ålder ett stam-
håll för autoktona stammar, som däremot icke äro representerade i norr. Man skulle
kunna beteckna dem med den fornkinesiska sammanfattande benämningen Man-tse
(Manzi), som ännu på Marco Polos tid synes hafva varit bruklig som beteckning för hela Syd-
kina. De indelas visserligen nu vanligen iMiao-tse och Man-tse, till hvilka man stundom
som en tredje grupp lägger Si-fan, och af deras tallösa och delvis ännu själfständiga
stammar och stamfragment sammanfattar man då under det första namnet allt, som
finnes i de sydvästra, och under det andra allt, som finnes i de västra provinserna af
detta land, som en gång helt och hållet tillhört dem. Men ehuru Miao-tse sa till
vida intaga*en särställning, som de otvifvelaktigt äro de mest betydande inom hela
gruppen, hafva de dock ursprungligen själfva räknat sig till Man.
Och detta med all rätt! Ty i själfva verket hor hela denna myllrande folkvärld,
inklusive de ofvannämnda Si-fan, åtminstone från språklig synpunkt obetingadt till-
sammans. Dessa folk äro - i motsats till de nordkinesiska enklaverna, där det talas olika
uralaltaiska tungomål - samt och synnerligen medlemmar af den stora indokinesiska
språkfamiljen, som ar utbredd öfver hela Kina, Tibet och Himalaya-landen, Siam
och Birma. Närmare bestämdt stå deras språk och dialekter med alla sina säregna
drag, som anvisa dem en särställning mellan själfva kinesiskan och gruppens utom-
kinesiska idiom, likväl otvifvelaktigt närmare de senare an de stå den förra, ja,
några af dem, såsom Si-fän-dialekterna och Mång- eller Poh-yi-språken i Yun-nan
måste rent af betecknas som tibetanska, birmanska eller siamesiska munarter - ett
faktum, som gifvetvis ar af den allra största betydelse för frågan om indokinesernas
urhem. Visserligen har man särskildt hos Miao-tse äfven trott sig finna karakteristis-
ka drag, hvilka tillhöra en annan språktyp (den australasiatiska), som omfattar Bortre
Indiens icke-indokinesiska idiom (annamitiska, kambodjanska, peguaniska, Malakka-
halföns urspråk: Orang-utan och Orang-binué m. fi.) äfvensom nikobaresernas och
de främreindiska Mundafolkens språk och enligt P. Schmidts banbrytande forskningar
tillsammans med de malajo-polynesiska (eller austronesiska) språkens vidtförgrenade
stam bildar, den ofantliga »austriska» språkfamiljen. De skäl, som anförts för denna
åsikt, hafva visserligen icke hållit profvet, men det synes mig icke vara utan, att den i
alla fall har rätten på sin sida, ehuru på ett sätt och i en form, som synes oppna
ett helt annat och egentligen mycket mera omfattande perspektiv. Ingående egna
undersökningar hafva påtvungit den, söm skrifver detta, den uppfattningen, att om den
austriska och den indokinesiska språkfamiljen icke rent af äro grenar af samma träd,
måste det åtminstone ligga ett mäktigt gemensamt substrat till grund icke blott för
enstaka språk tillhörande den ena eller den andra gruppen utan for bada grupperna
i sin helhet. Sa öfverväldigande ar rikedomen på fundamentala öfverrensstämmelser,
som sa att säga tränga genom märg och ben, och det icke blott i deras grammatiska
byggnad utan framför allt i deras ordförråd.
Man bor dock minnas, att språklig släktskap i själfva verket ingalunda ar något
bevis för ursprunglig rasgemenskap. Bland Man-tse kunna sålunda mycket väl finnas
hvarjehanda heterogena element. De gamla kinesiska uppgifterna stödja i själfva
verket en sådan uppfattning, då de t. ex. omtala ett dvärgfolk eller en del stammar
’»med uppböjd näsa och djupt liggande ögon» - den vanliga karakteristiken af den
kaukasiska typen - bland de till dem hörande folken. Somliga mena sig också
verkligen hafva upptäckt ett negerliknande folk och ett kaukasiskt folk (Lolo) i Yun-
nan, och man har nyligen diskuterat frågan, om icke Miao-tse skulle kunna tänkas
vara besläktade med Ainu. Dylika spörsmål kan den jämförande antropologien
lämpligen taga upp, när den en gång hinner taga itu med detta rika och .jungfruliga
arbetsfält. Resultatet torde dock endast kunna blifva, att den i stort sedt kommer
att få förklara Man-tse för äkta barn af den gula rasen och af dess indokinesiska
species. Ty efter alla beskrifningar och afbildningar, som stå till mitt förfogande,
hafva de - och i synnerhet Miao-tse - alla dess karakteristiska drag, sa framför
allt den egendomliga veckningen af ögonlocken (de »sneda ögonen») och det svarta,
stripiga håret, hvars glesa växt ställer dem i en sa uppenbar motsats just till Ainu,
det »håriga folket», såsom kineserna brukade kalla dem redan för mer an 2,000 ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
