Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 A. CONRADY, KINA.
(välsignelser och förbannelser) utan
besvärja regn, sjukdom, andar och
de voro medicinman, medier och p
ifven att med vild musik och konvulsiviska danser
demoner och att förkunna den gudomliga viljan;
raster i en person. Hvad som äfven på det kraf-
tigaste talar for deras uråldrighet ar det förhållandet, att denna äfven i öfrigt sa full-
komligt primitiva klass af magiker från början väl till största delen (längre fram ännu
till hälften) bestått af kvinnor, hos hvilka således redan urkinesen, ehuru på sitt eget
.vis, tyckes hafva anat sanctum quoddam et providum - ty under en patriarkalisk
samhällsordning skulle aldrig en dylik verksamhet för kvinnan hafva kunnat utbilda sig.
Minst lika gammalt måste slafveriet hafva varit. Det låter sig visserligen icke
positivt bevisas, att krigsfångarne hemfallit därtill, huru sannolikt an detta förefaller
med hänsyn till senare tiders bruk, och for den uppfattningen, att särskildt de röfvade
eller på annat sätt tillfångatagna kvinnorna fingo detta öde, kan åtminstone intet be-
vis härledas ur skriftecknet för »slaf» (nu), emedan kombinationen af »kvinna» och
»hand», som alltså tyckes symbolisera den »tagna kvinnan», icke ar dess ursprungliga
form: kvinna (no) torde här snarare beteckna ljudet - om också dylika fonetiska
element stundom äfven användas som karakteriserande sinnebilder. Däremot (och
detta synes mig vara ett högst ålderdomligt drag) betraktades barnen som slafvar.
Ty just detta nu ar icke utan skal äfven en beteckning för barnet (kanske till och med
för mannens hela familj, hvilket då liksom begrafningsbruken skulle tyda på äfven
hustruns lifegenskap), och därtill en af de äldsta. Vi mota denna uppfattning redan
i följande högtidliga besvärjelse ur Shu-king, hvarmed konungen fordom före drabb-
ningen harangerade sina krigare och hvilken både genom form och innehåll visar
sig vara ett arf från den dunklaste forntiden:
»Den som lyder mitt bud, inför mina fäder lönar jag honom!
Den som icke lyder mitt bud, inför jordens gud slaktar jag honom!
Ja, med barnen slaktar jag eder!»
Och härvidlag visar äfven skriften på det tydligaste, att man aktat delta nu full-
komligt likvärdigt med det föregående, ty man fogar helt enkelt hieroglyfen för barn,
eller, ännu gröfre, ett stycke tyg, det gamla bytesmedlet, till tecknet därför, sålunda
fullständigt betecknande de stackars varelserna som en vara.
Det kan synas ganska oförenligt med den frånstötande bild af den despotiska
makten och barbariska råheten hos urtidens furste, som frammanas af den citerade
strofen, att tänka sig honom omgifven af en formlig hofstat och hans vilda krigare
som ett slags ämbetsmän. Emellertid finna vi understundom just hos primitiva folk
ett färdigorganiseradt hof, hvilket också har statsförvaltningen om hand, och
det finnes äfven några spår, som låta oss förmoda liknande förhållanden
i urtidens Kina. Eller talar det icke härför, när i sagokejsaren Shuns minister-
råd, hvarom Shu-king berättar, »tigern», »björnen», »grå björnen» och »furuträdet»
föreslås till skogsförvaltare, »draken» och »den enbenta draken» till ceremonimästare,
och den senare upphöjes till anförare för musiken. Denna rådsförsamling af totem-
smyckade sachem, där den store Yu (»reptilen»), valtuflodens betvingare och uppsy-
ningsrnan öfver vattnen efter sin fader Kun (»fisken»), icke heller far saknas, och
hvilken till och med den nyktre Legge kunnat jämföra med en rådsförsamling af röd-
skinn - den tyckes dock tala för att uppkomsten af ämbetsmannainstitutionen bör
förläggas till den grå forntiden. Och till ett icke mycket yngre kulturstadium, kanske
till en tid före den fasta bosättningen, torde »de tolf herdarne» hänvisa oss, hvilka
uppgifvas hafva varit satta att styra de tolf provinserna, ty om man får tro ett verk från
tredje århundradet f. Kr. (Kuh-Yuans Tien-wen), sa förde de en piska som ämbets-
tecken, och deras namn bor således icke uppfattas på samma sätt som det mot-
svarande hos Homeros. Just dessa rangtecken och ämbetsinsignier (de s. k. rang-
spirorna) lemna för öfrigt ett ytterligare bevis för mitt antagande, då de - såsom senare
skall visas - kunna blicka tillbaka på en utomordentligt lang tillvaro. Och att
statsämbetsmannen framvuxit ur hoftjenarens anspråkslösa skepelse, ur furstens tjen-
stepersonal, det lär oss redan det urgamla namnet för ämbetsman (och särskildt för
högre ämbetsman): chen, »tjenare», »dräng» (ursprungligen kanske »krigsfånge»,
»slaf») och särskildt äfven en del af de äldsta ministertitlarne, såsom sze-ma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
