Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTIDEN. 493
vid den motsvarande ceremonien för kvinnorna, vid hvilken den femtonåriga flickan
förlänades hårnål och ett nytt namn (alldeles som i Rom). Huru utprägladt fredlig
karaktär an denna högtidlighet hade redan i äldre historisk tid, sa kan man dock
af den hjälmliknande hufvan af ogarfvad hjorthud- jägarens och krigarens typiska
attribut under urtiden-, hvilken Var den ena om också icke längre den öfversta af
de tre mössor, som förlänades ynglingen, sluta sig till, att den ursprungligen varit
en varaktighetsförklaring, ett upptagande bland stammens stridbara män och inseglet
på en uppfostran, som blott lärde ynglingarne Speere schwingen und die Gotter ehren. l
själfva verket intaga krigshandtverket, och framför allt bågskjutning och vagnskörning
äfven senare en framskjuten plats bland de sex fria konster (ridt, musik till krigsdans och
annan dans, skrifning och räkning, samt såsom den sista graden de båda nyssnämnda),
i hvilka gossen undervisades (hufvudsakligen i den ofvan omtalade mannabygg-
naden). Och såsom redan antydts, skulle man kunna förmoda, att också skytteprofvet
- kanske som ett slags examen - uppstått i sammanhang med manbarhetsförklaringen.
I hvarje fall har den krigiska bagen säkerligen icke utan skäl varit mannens symbol.
Till dessa föreskrifter för »lyckliga» tillfällen ansluta sig äfven »olycksriterna»,
som kineserna kalla dem, bruken vid dödsfall och begrafning. I motsats till de före-
gående fallen ar det härvidlag möjligt att gifva en sammanhängande framställning -
framför allt tack vare de Groot, som i sitt storartade arbete Religions system of China
har lyckats följa dessa bruk tillbaka till deras rötter i urtiden med hjälp af de
gamla ritualböckerna. Och att just dessa riter blifvit troget bevarade från urtiden, har
man sa mycket mera skäl att antaga, som de höra till grundvalen för hela religions-
och statsbyggnaden, till dyrkan af förfäderna, och hafva bibehållit sig nästan oförändrade
alltsedan sitt första upptecknande ända till våra dagar. De äro också präglade af en
ursprunglig, delvis barbarisk vildhet.
Sålunda försätta oss redan de första åtgärderna vid ett dödsläger tillbaka till det
ögonblick, då den förste mannen i stammen slöt sina ögon och dödens hemska gåta
för första gången ingrep i dess lif. Man trodde ännu icke på döden, man tog den
för en sömn, och då man höll före, att själen under tiden var ute på vandring -
den tycktes ju äfven i drömmen fri från kroppen kunna sväfva långt bort - sa för-
sökte man att väcka den aflidne Iför att på sa satt tvinga själen att återvända till
honom. Därför ropade man, klagade högt och stampade med fötterna; man kastade
sig öfver den döde, ryckte af honom kläderna och nöp honom i benen, och när
detta blef utan resultat, beslöt man sig slutligen för att systematiskt försöka »vinka
tillbaka» (chao-huri) den förrymda själen. För detta ändamål tog man ett klädesplagg,
tillhörigt den döde, hvilket som en symbol för egaren skulle visa vägen hem för den
ängsligt kringsväfvande anden och gifva honom något att fara in uti, steg upp på husets
tak och vinkade därmed, vänd mot norr, där underjorden låg, i alla fyra väder-
strecken, i det man anropade själen och besvor den att vända tillbaka. En drama-
tiskt lefvande bild af detta ännu i dag på vissa ställen i Kina (t. ex. i Shan-tung)
bibehållna bruk, sa som det utöfvades i Sydkina omkr. 290 f. Kr., gifver oss en foga
beaktad och äfven af de Groot förbisedd dikt af Sung Yuh, den s. k. Chao-hun, som har
hans olycklige farbroder, Kun Yiians död att tacka for sin tillkomst. På skaldens
enträgna bön - sa börjar dikten - ställer Gud till trollkvinnan Yang (hvilken såsom
sådan förstod att besvärja döda och återkalla dem till lifvet) följande maning: »Det
ar en människa därnere, som jag vill hjälpa; hans själar hafva skilt sig åt» - ty i lik-
het med Faust och med många naturfolk antager kinesen två själar, en ljus him-
melsk och en mörk jordisk - »du skall söka upp dem och hjälpa till att återföra
dem!» Då vänder hon sig besvärjande mot de fyra väderstrecken, mot himmelen och
underjorden, och utmålar för själen de faror, som öfverallt hota den därborta; i öster
jättarne, som uppsluka själarne, och glöden från de tio solarne, som smälter allt;
i väster den »flytande sandens» hvirfvelström, törstens och hungerns kval; i norr snö-
stormen på de öfverisade fälten; i söder kannibaler och blodgiriga kryp och äfven i
Hades, ja, i själfva himmelen blott vilda djur och förskräckliga missfoster, lystna
efter människokött. Därpå skildrar hon i lockande färger lyckan och lugnet i det gamla
jordiska hemmet, hvarest den dödes bild står i stilla frid, den höga hallen med
dammen och trädgården utanför, matens och vinets njutningar och de smidiga sånger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
