- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
498

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

498 A. CONRADY, KINA.
ligen dock som ett resultat af en senare synkretism) var berättigad att offra torkadt
kött, voro såserna, håchéerna, korfmaten, kort sagdt alla med vatten och salt beredda
kötträtter med undantag blott for den högt ansedda (fastän osaltade) soppan på lamm-
kött (ta-keng), hennes egentliga område. I själfva verket finns det äfven annat, som
talar for hennes särskilda ställning till vattnet, som ju också var nödvändigt för åker-
bruket, och om hon jämte mannen deltog i fisket, sa beror väl detta just härpå. För
denna uppdelning talar på det bestämdaste, att det fanns två gudomligheter för härden,
en för »kötthärden» (yung-tsuan), som beskyddade stekningen och endast dyrkades
af mannen, och en för ugnen (hi-tsuan), som beskyddade sädens kokning och svall-
ning och blott dyrkades af kvinnan, och att dessutom kokhusets gudom, den »första
blåserskan på elden», var af kvinnligt kön eller såsom Confucius vanvördigt yttrar sig,
»en gammal käring», hvilken grytan och vinkruset tillkommo som attribut - äfven
det senare med full rätt, ty tillverkningen af den rusgifvande drycken, som ju i Kina
af ålder endast beredts af spannmål, har fordom varit kvinnans arbete, och hon torde
således - en glädjande tanke! - äfven vara den, som uppfunnit det. - Jag måste
tyvärr afstå från att här närmare ingå på skildringen af detta äldsta kulturstadium
och redogöra för det äldsta Kinas viktförhållanden samt för jaktsättet och det äldsta
åkerbrukets metoder. Jag vill blott tillägga, att jakten ännu i historisk tid liksom
i urtiden äfven bedrefs i byalag och med nät och snaror.
Men just denna jakt med nät och snaror måste - liksom kvinnans letande efter fruk-
ter ledt till odling af olika vegetabilier - småningom medföra försök till tämjande af
djuren och därmed en öfvergång till herdestadiet. Huru sväfvande i själfva verket gränsen
ar mellan detta stadium och det föregående, visar följande vers i Shi-king: »Dina herdar
komma gående med jaktbyte af alla slag». Om hela tankegången i detta ode med
dess förhärligande af de stora boskapshjordarne antyder, att boskapsskötseln spelat en
ganska stor roll redan i det förhistoriska Kina-hvilket bekräftas äfven från annat
håll, icke minst genom en gammal statsmans ord, att »i forntiden bedömde man sta-
ternas blomstring och förfall efter hjordarnes storlek», - sa saknas ej heller andra
skäl för att antaga en herdetid äfven i Kina. Ty bortsedt från den ofvannämnda
furstetiteln muh, »herde», som väl får anses ega någon beviskraft och till hvilken
man möjligen skulle kunna lägga ordet kan, »furste», såsom (eventuellt) en beteckning
för egaren af hjordar (kan), sa bör man härvidlag säkerligen taga i betraktande den
framskjutna plats, som fåret intager vid komponerandet af vissa skriftecken för etiska
begrepp. Sa ar t. ex. symbolen för »god, skon» - såsom det redan mångfaldiga
gånger blifvit framhållet - sammansatt af »får» och »stor» och symbolen för »redlig-
het» af »får» och »jag» - hvilket naturligtvis icke betyder »jag - ett får» utan
egenskapen, att någon icke betraktar mina får såsom sina -, och liksom detta djurs
bild ännu under Han-perioden användes som lyckosymbol, sa bildar det äfven (fo-
netiskt-ideografiskt) tillsammans med »gudom» ett gammalt tecken för »lycka». Detta
och liknande får väl dock anses hänvisa på en hushållning, där tyngdpunkten låg på
fårafveln och således detta djur utgjorde den egentliga egendomen. Och därmed öfver-
ensstämmer det också, att fåret framstår som den hufvudsakliga födan, hvilket bevisas
såväl af den förut nämnda »stora soppan» på lammkött, den vanliga rätten vid offermål-
tiderna, som af skriftecknet för »lifnära» (»får» och »ata») och liknande. Men en
sådan hushållning synes mig endast kunna förekomma på herdestadiet. Och då detta
fordrar vida och omväxlande landsstäckor, sa kan som ytterligare bevis anföras ett
kraftigt vittnesbörd, som talar för ett forntida nomadiskt kringflackande, fastän icke
till fots (såsom under jägartiden) utan i vagn: nämligen det påfallande höga gallerverk
i form af utslagna sågbockar, som spärrar vägen till höger och vänster om ingången
till en y a-men; ty detta ar att döma af namnet (yuan, »vagnstistel») och en gammal
trovärdig tradition den sista stiliserade kvarlefvan af de uppslagna tistelstängerna på de
forna nomadiska vagnborgarne, hvilka hvarje natt rullades samman för urtidens scheiker,
de äldsta »kejsarne», som enligt uppgift i Shi-ki och äfven enligt andra traditioner ännu
drogo omkring utan fast boplats. Den nordkinesiska vagnen eller rättare kärran kan så-
väl genom sin form som genom sin egenskap af bostad ännu sagas erinra om dessa dagar.
Men äfven denna period bör utan tvifvel uppfattas sa, att herdelifvet väsentligen
blott var mannens sak och förekom vid sidan af det af kvinnan bedrifna åker-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0520.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free