Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 A. CONRADY, KINA.
passera revy - knifven i dess olika utvecklingsformer, svärdet och lansen, punkternålen
och pilspetsen, hammaren och hackan. Endast om den med de båda sistnämnda när-
besläktade yxan må det vara tillåtet att säga några ord, emedan den i flere hän-
seenden ar af intresse. Först och främst till följd af den öfvertro, som ar förknippad
med de uppgräfda exemplaren, hvilka man alldeles som våra »torsviggar» betraktar
som åskgudens vapen och använder som amuletter (for barn och hafvande kvinnor),
men framför allt med anledning af en af sina former: den egendomliga yxlypen med starkt
markerad »hals» och ett hål (för fastgörande af skaftet) i midten af bladet! Den ar mig
endast bekant i brons (ty de motsvarande nefritexemplaren i de gamla illustrations-
verken misstänker jag for att vara sekundära efterbildningar), men denna måste gå
tillbaka till en urtyp af sten redan därför, att den tjenstgjorde som ritualyxa (vid den
gamla krigsdansen) och härvid betecknades som yiih-tsih, »nefrityxa». Denna yxa visar
en öfverraskande likhet med de shouldered celts, som för öfrigt endast påträffats i Bortre
Indien och i Främre Indiens centralprovinser och därför af Grunwedel betraktats som
ett bevis på de austro-asiatiska folkens samhörighet. Då ju, som förut sagts, kine-
serna stå denna krets nära, skulle jag icke tveka att tillgodogöra mig denna bekräf-
telse härpå, om icke en yxa med en ännu mera identisk form och användning -
en genomborrad ritualyxa - också kommit i dagen i det förhistoriska Amerika.
Sa mycket jag an drager mig för att återupplifva den länge sedan begrafna hypotesen om
en kinesisk-amerikansk beröring under urtiden, känner jag mig dock nödsakad alt åtmin-
stone omnämna denna oväntade öfverensstämmelse, sa mycket mer, som jag sär-
skildt kan tillägga, att en af Mencius m. fl. upptecknad gammal saga - hvilken låter
den med gräfning af en brunn sysselsatte Shun undkomma den död, som brodern
och föräldrarne tillämnade honom genom brunnens igenfyllande, tack vare en särskild
»sidoöppning», som han anordnat - för öfrigt möter oss (med samma omöjliga
upplösning) blott i Amerika och på mellanstationen (?) Karolinerna.
En annan af urtidens yxformer finnes, märkvärdigt nog, ännu bevarad i Nord-
kina i dess vagnmakare- och timmermansyxa (pen-tse), som består af en genomborrad
järncelt (tydligen en afkomling af hålcelten af brons), uppträdd på ett särskildt trä-
stycke, hvari slutligen skaftet fästes. Ty detta liknar alltför mycket den bekanta för-
historiska skaftningen, hvilken sammanbinder stenbladet med skaftet genom förmed-
ling af ett stycke hjorthorn, för att man icke skulle hafva rätt att uppfatta den såsom ett
mellanled, en missing link, mellan den sistnämnda och järnålderns typ med dess
direkta förening af skaftet och bladet.
Etnografiskt intressant ar äfven en kinesiska bågen - för att till sist kasta
en flyktig blick på de till detta stadium hörande redskapen af trä - emedan den
af ålder, såsom redan skriften utvisar, varit en s. k. sammansatt båge. Förfärdigandet
af en dylik ar nämligen en sa komplicerad sak, att man antager, att uppfinningen icke
kunnat göras på mer an ett ställe på jorden, antingen i Sumer, Babylon eller Kina.
Jag ar icke kompetent att uttala mig om denna sak. Men om ingen annan möj-
lighet gåfves, skulle jag obetingadt gifva företräde åt Schurtz’ hypotes, enligt hvilken
det träfattiga Nordkina skulle vara dess hemland. Ty bågen har alliför djupa rötter
i Kina, for att kunna hafva införts dit utifrån. Om dess uråldrighet vittnar äfven
pilen, hvilken traditionen ännu erinrar sig som en törntagg i förening med en
tillspetsad pinne och som, försedd med benspets, utgjorde en urgammal grafskänk.
Äfven de redan nämnda stenpilarne hora till den förhistoriska tiden. När det
redan i adertonde (?) århundradet f. Kr. omtalade armborstet blef uppfunnet och
när bågen började lämpas for skjutning med kula, har man ännu icke lyckats utforska.
Detta urtidens egentliga vapen - ty alla de öfriga hafva väl samtidigt äfven varit verk-
tyg - motsvaras af den fredliga plogen såsom urtidens förnämsta redskap. Dess skrif-
tecken (»hand» och »trä») later oss uppfatta den som ett enkelt redskap af trä, kanske ett
gräfspett, och helt och hållet af trä - en spade, en skofvel alltså - var äfven den äldsta
formen med handtag och plogbill, hvilken enligt Yih-king förekom redan under urtiden.
Den torde icke mycket hafva skilt sig från den plogform, som finnes nedlagd i grafvarne
från Chow-tiden, hvilken synes hafva bibehållit deri arkaistiska typen. På denna
grundar sig i sin tur tydligen den nu for tiden använda, mera fullkomnade plogtypen,
hvilken alltså ar ett exempel i smått på den kinesiska kulturens obrutna sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
