Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTIDEN. 509
sidan af och sedan i stället för dessa märken. Sålunda bortföllo slutligen 3) skårorna helt
och hållet och ersattes af de inskurna skriftecknen. Detta ar typen för det äldsta egentliga
skrifna dokumentet, sådan den enligt Sven Hedins och Steins utgräfningar från första
.århundradet f. Kr. till fjärde århundradet e. Kr. bibehållit sig långt efter papperets upp-
finning och i enskilda fall till och med anda till våra dagar. Deras fynd visa ännu en
obestridlig likhet med urtypen: en långsmal bambutafla (kien, egentligen »[bambu-] led»),
mestadels af samma längd som en af de nyssnämnda »spirorna», och i regel liksom dessa
blott på ena sidan försedd med en lodrät rad af målade (till att börja med förmodligen
äfven inskurna) bokstäfver - tillräckligt for ändamålet och dessutom föreskrifvet af
formen och fibrernas riktning. Dessa klen hafva icke blott användts för korta notiser
utan också, samlade i konvolut, särskildt för längre texter (medan man skref eller
inristade dokument om mindre an hundra ord på fyrkantiga träplattor). 4) Men liksom de
nämnda trätaflorna hafva bibehållit den från kien härstammande vertikala bokstafsfölj-
den, sa har efter papperets uppfinning icke blott denna utan öfver hufvud taget hela den
gamla tekniken öfverflyttats på det nya materialet. Ty äfven bortsedt från att man någon
gång helt enkelt efterbildat det äldre klen af trä på papper - såsom i ett af Hedins fynd, där
det ar fråga om en dylik imitation af en äldre tids på trä affattade nyårsönskan och i
visitkortet, som bevisligen först var förfärdigadt af trä och som ju i själfva verket blott
ar en biform af gradbeteckningen, - sa behöfver man endast öppna hvilken kinesisk
handskrift eller bok som helst för att öfvertyga sig därom. Vi finna bladet endast skrifvet
eller tryckt på ena sidan - som detta redan ar utmärkande för de äldsta manuskripten
från Lop-nor med deras tjocka papper, kan bruket icke vara betingadt af materialet,
helst tvärtom andra med tunnare papper visa en dubbelsidig användning - vi finna de
urgamla vertikala raderna, och vi konstatera framför allt, att de åtskiljas af lodräta linier
(ett bruk, som beslår åtminstone sedan åtta århundraden och antagligen sedan ännu
mycket längre tillbaka), sa att sidan synes vara sammansatt af en följd af bredvid hvar-
andra lagda kien. Enligt min mening kan allt knappast gå bättre ihop, och det ar öfver-
flödigt att här framdraga hela det öfriga bevismaterialet för denna utveckling, som på ett
sa naturligt sätt förklarar den kinesiska skriftens mest framträdande egendomligheter. Men
har den kinesiska skriften utvecklat sig på här Skildradt sätt, sa måste den gifvetvis beteck-
nas som en inhemsk, alltigenom i landet själft rotfast planta, och därmed faller, som ofvan
antydts, kanske det starkaste beviset för den kinesiska civilisationens främmande ursprung.
Såsom en afkomling af den bildande konsten - och som en sådan känner den sig för
öfrigt an i dag - borde skriften nu föra oss öfver till en betraktelse af konsten. Men efter
det som redan och särskildt på tal om kärlen yttrats därom, kan jag här inskränka mig till
en allmän karakteristik. Konsten har i väsentlig grad varit ornamentik, rytmisk upp-
repning af ett enkelt motiv, och detta grunddrag - ett kännetecken på akta primitiv
bundenhet - som ända till fjärde århundradet f. Kr. gifver den dess egentliga prägel och
som ännu i dag ingalunda ar försvunnet, träder oss tydligt till mötes såväl i språket med
dess benägenhet för parallellism i statsbildningen som också i hela forntidens öfriga utveck-
ling och framför allt i poesien, omkring hvars strofer ett lätt varieradt omkväde slingrar sig
lika fast som ornamentet kring kärlets rundning. Äfven den rytmiska utpräglingen af alla
rörelser, som framträder äfven i gudstjensten, för att icke tala om etiketten, hänger antag-
ligen samman därmed. Visserligen har ornamentet, såsom vi sett, äfven i Kina ej sällan
utvecklat sig ur djurframställningen, sådan den konstnärliga skaparlusten utbildat den
i de ofvannämnda kärlen i djurform, men för öfrigt kunna de sköna konsterna och
särskildt plastiken icke göra anspråk på alt hafva spelat någon större roll eller ega
någon särdeles hög ålder, liksom de i regel icke heller varit själfändamål. Ty de öfriga
afbildningarne af djur (såsom hästen, hunden, oxen) liksom af människan själf- till att
börja med mest oformliga halmdockor - tillhöra (såsom en ersättning för de lefvande
offerdjuren) först en mer civiliserad urtidsperiod, och huruvida man i Nordkina någon-
sin skapat verkliga bilder af gudar och (liksöm i Södern) af förfäder, måste an sa länge
lemnas oafgjordt. Åtminstone blefvo dessa bilder redan tidigt undanträngda af epitafier af
sten eller trä, hvilkas innebörd endast symboliskt åskådliggjordes medelst ornament eller
inskrifter. Emellertid föreligga här de första ansatserna till en högre konstutöfning, och
såsom senare skall visas, står äfven Kina för dessa och andra konstnärliga yttringar
i tacksamhetsskuld till religionen, som jag nu öfvergår till att behandla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
