Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 A. CONRADY, KINA.
Man får stundom höra den meningen uttalas, att kineserna ursprungligen haft en
monoteistisk religion, som dock redan i den sagotid, om hvilken de äldsta litterära
minnesmärkena tala, hunnit betänkligt urarta, ehuru det ännu skulle bevara tydliga spår
af den tidigare höga ståndpunkten. Jäg kan emellertid icke finna, att denna religion,
som visserligen dyrkar en högste gud (shang-ti, den högste guden» eller »högste kejsaren»),
hvilken på samma gång på ett tämligen obestämdt sätt identifieras med himmelen (men
blott som härskare öfver en med gudar och gudinnor rikt befolkat Olymp), ar mer
monoteistisk an t. ex. den grekiska. En mera ingående undersökning visar dessutom,
att den icke ar resultatet af en tillbakagående utan af en långsamt uppåtstigande utveck-
ling, som hållit jämna steg med det sociala och politiska framåtskridandet och som en
återspegling däraf städse gjort himmelen till hvad man skulle kunna kalla en projektion
af jorden, till ett transcendent Kina, och att det kinesiska religionsbegreppet i själfva
verket genomlöpt samma bana, som vi särskildt på grund af erfarenheterna från
naturfolken måste förutsätta äfven för hela den öfriga mänskligheten. Och detta
resultat förefaller sa mycket tillförlitligare, som de äldsta religionsformerna ännu
tydligt skönjas bakom de nuvarande, ja, i själfva verket alltjämt utgöra deras grundval.
Det äldsta utvecklingsstadiet representeras alltså af animismen eller, som man numera
kanske rättare säger, af föreställningen om naturen såsom besjälad - denna återspegling
af världen i barnaögon, hvilken låter urmänniskan i sitt hjälplösa beroende af naturen
uppfatta hela sin omgifning af berg och träd och sten, jorden själf med dess vattendrag,
himmelens tecken, och icke minst djuren som vänner eller fiender och därför lika besjälade
som hon själf och snarast mäktigare an hon. Den träder oss till mötes i kinesernas
naturdyrkan, hvilken såsom en fundamental beståndsdel i deras religion sedan ur-
åldriga tider kommer till uttryck i seden att frambära offer åt alla dessa ting och väsen.
Den präglar berättelserna om talande djur, växter och stenar o. d., hvarpå kinesernas folk-
lore af ålder ar sa rik, och framträder slutligen också i den flere gånger citerade tradi-
tionen om huru de första människorna utgjorde en familj tillsammans med hela skapelsen
och hade kunskap i djurspråket, hvilken särskildt fortplantas hos taoisterna, den gamla
folktrons väktare och bevarare. När två af deras tidigaste förkämpar (Lieh-tse och
Chwang-tse) systematiserat denna dunkla aning om alltings organiska enhet i sin märk-
värdiga descendensteori, en darwinism 2000 ar före Darwin, enligt hvilken af ett urfrö
först möss- och tångarterna utvecklat sig, sedan insekterna, ur dem efter allahanda öfver-
gångar de högre djuren och slutligen människan, då kan man visserligen i deras åskåd-
ningssätt konstatera ett för det primitiva tänkandet karakteristiskt felslut från rummets
likhet till väsenslikhet, och i det hela ar deras teori förmodligen lånad från den indiska
själavandringsläran, men denna skulle dock icke sa beredvilligt hafva mottagits, om
den icke kommit en besläktad sträng att ljuda. Ty liksom djurfabeln, hvilken väl på
samma vag invandrat till Kina, framspringer äfven själavandringsläran ur animismen,
i detta fall animismen hos indogermanerna, bland hvilka (såsom för öfrigt också hos
andra folk) den ännu lefver kvar i tusentals smådrag - och det icke blott i barnasjä-
larne -och äfven eljest lemnat spår efter sig, t. ex. i språkets grammatiska kön och i per-
sonificeringen af döda ting, detta, som kan sägas vara själen i all poesi. I kinesens föga
plastiska sinne har den alls icke eller endast i mycket ringa grad utlöst dessa verk-
ningar, men i stället har det blifvit hans arfvedel att alltjämt med ångestfull blick se
världen uppfylld af »den frändeskara, som sväfvar öfver oss i atmosfären», och detta
har gifvit hela hans känslolif och hans uppträdande dess bestämda riktning. - Huru-
vida i urtidens Kina äfven fetischdyrkan förekommit, som ju tyckes tillhöra det äldsta
animistiska stadiet, kan jag tyvärr icke afgöra. Enligt de Groot ar den ännu i dag helt
vanlig och får äfven antagas hafva existerat i forntiden, men jag känner icke något säkert
exempel därpå från äldre tid, om icke den ofvan nämnda uppfattningen af verktygen
såsom besjälade skulle kunna räknas hit. Ty att den vid belåningen öfverräckta
jordtorfvan skulle dyrkats som en gud, ar knappast säkert betygadt.
Ur denna animism, som i viss mån representerar den ensamt lefvande vildens
religiösa utvecklingsgrad, har väl nu som nästa steg - härom ar man dock icke fullt ense
- framträdt totemismen, eller som den också kallas på grund af djurens dominerande
roll inom densamma, animalismen. Utan att på något sätt inskränka kulten af de öfriga
naturkrafterna, utväljer den ett bestämdt djur eller ting till släktens skyddsande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
