Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTIDEN. 513
och lem. Främst står dödsstraffet, hvilket åtminstone i krig, där det synes hafva gällt
ett slags ståndrätt, drabbade redan de fege och de ohörsamme, såsom det framgår af
den ofvan citerade hotelsen. Icke blott i detta fall tyckes det från början hafva
utsträckts äfven till de efterkommande, ehuru redan tidigt den humana uppfattningen
synes hafva trängt igenom, att föräldrarnes synder icke skulle utkräfvas på barnen.
Därjämte omnämnas flere olika slag af stympningar: afskärande af fötter och näsa
samt kastrering. Om detta senare var ett mycket hårdt straff, emedan det åtminstone
for den ogifte betydde barnlöshet och därmed själens eviga hunger och eviga hem-
löshet, sa tyckes afskärande! af (vänstra) örat, hvilket straff drabbade krigsfångarne, hafva
varit förbundet med frihetens förlust. Huruvida fyrdelningen, d. v. s. sönderslitandet
mellan fyra hästar, verkligen ar sa uråldrig, som det förefaller, måste tills vidare
lemnas oafgjordt. Däremot tillhör förvisningen till vildmarkerna vid rikets gränser
säkerligen redan den aflägsnaste forntiden. Det torde ursprungligen icke hafva varit
mycket bättre an ett långsamt dödsstraff. Ty den, som uteslutits från sitt hemlands
skydd och förlorat sambandet med dess gudar, var fordom i regel dömd till undergång.
Men i senare tid har Kina haft dessa landsflyktingar att tacka icke blott för en stor-
artad utbredning af sin civilisation utan äfven för en stor del af sina bekymmer för
barbarfolken. Ty icke sällan var det just dessa fågelfrie, som organiserade grann-
stammarne mot sitt forna fädernesland och ledde deras infall i riket. I en roande
motsats härtill står ett straff för mindre förseelser - vid den rituella dansen och i
synnerhet vid bågskjutningen - som förtjenar anföras på grund af det kuriösa intryck
det gör, nämligen att tömma »noshörningsbägaren)) (motsvarande det tyska in die
Känne steigen1). Drycken hade ju såsom ofta bland primitiva folk äfven i Kina en djup
betydelse (t. ex. vid ingående af äktenskap). Men att en lustig studentsed här utöfvats på
fullt allvar ännu under Chow-perioden och betraktats som något mildare an en bastonad,
låter för oss rätt otroligt, i synnerhet som det kinesiska vinet icke ar dåligt. Icke
dess mindre förhåller det sig sa, och då detta bruk tydligen härstammar från de vilda
dryckeslagen i mannabyggnaden, sa hör det otvifvelaktigt till den äldsta tiden.
Dessutom var det sannolikt tillåtet att skipa rättvisa på egen hand i långt högre
grad an senare, och säkerligen hörde blodshämnden, som för öfrigt torde vara ett arf
från det matriarkaliska släktsamhället, till de äldsta institutionerna äfven i Kina.
Ännu Confucius säger därom: »Den, hvars fader eller moder blifvit ihjälslagen, han
skall sofva på halm, med sin sköld som kudde, och fatta beslut att icke lefva under
samma himmel som mördaren. Träffar han honom på torget eller vid hofvet, skall
han icke först behöfva gå och hemta sina vapen utan kämpa med honom på stället.»
Liknande föreskrifter lemnar han angående förhållandet till en äldre broders eller
kusins mördare; och äfven en väns våldsamma död kräfrje blodshämnd - ett bevis,
att vänskapsförhållandet hade formen af ett fostbrödralag.
Till utforskande af en förbrytelse - åtminstone i fråga om ärekränkning - har
man äfven i Kina användt gudsdomen, låt vara att Plath bestrider detta. Just här-
på måste det väl syfta, när det ännu i Shu-king heter: »För alla hårdnackade och
smädande bakdantare finnes skottaflan, för att bringa dem i ljuset», d. v. s. de måste
fälla eller fria sig genom ett skott mot den som en gud dyrkade och högtidligt anro-
pade skottaflan. Ett slags gudsdom var äfven eden, åtminstone som värjemålsed, i
hvilken form den dock blott mött mig en gång i den gamla litteraturen. Dess
oftare hänförde den sig till kommande handlingar och användes särskildt vid ingå-
ende af fördrag. Jag tvekar sa mycket mindre att tillskrifva redan urtiden de
nämnda båda slagen af ed, som hela formuläret gör ett synnerligen ålderdomligt
intryck. Ty man svor vid Gud, vid solen, förfäderna, floderna o. s. v., och offrade
därvid åt guden antingen en jadeitsymbol (förmodligen som en representant for den
offrande själf) eller en röd tjur, en hast o. d., med hvars blod (likasom under-
stundom äfven med människoblod) man beströk lapparne.
På samma sätt var säkerligen rättskipningen äfven i öfrigt rikt omspunnen af
symboliska bruk - det låter oss ju hela den kinesiska sinnesriktningen antaga.
1 In die Känne steigen, det lägsta straffet i den tyska mensuren. En äldre medlem af en student-
kår har rättighet att, om han anser sig förolämpad af en yngre kamrat, befalla denne: In die Känne
steigen, d. v. s. att dricka ur sejdeln, tills den förolämpade tillåter honom att sluta.
Världshistoria IIL 65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
