- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
515

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Urtiden.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

URTIDEN. 515
uppfattning måste i förening med himlakropparnes skenbara inflytande på naturens
blomstring och vissnande redan tidigt leda till astrologiska spekulationer, hvilka också
i det forna Kina utvecklade sig kraftigt vid sidan af astronomien och handhades af
en särskild ämbetsman med ärftlig värdighet.
En annan gren af urtidens vetenskap tyckes kartografien hafva varit. Visserligen
hänför en - antagligen med orätt betviflad - saga de äldsta kartorna till den store
Yus tid, alltså först till bronsåldern. Denne skulle hafva låtit afbilda de nio provinserna
i det nyordnade riket (d. v. s. i världen) på lika många trefötter, hvilka sedermera,
genom ett från kinesisk ståndpunkt lättförklarligt felslut, blefvo dess palladium: den
som egde denna afbild af riket, han var saker om att ega urbilden själf. Men det ar
sa mycket sannolikare, att dessa framställningar återgå till äldre försök, som karto-
grafiska försök äfven eljest icke äro sa sällsynta bland förhistoriska och primitiva folk.
Ett prof på dylik konst utgör, enligt min mening, graveringen på två omkr. 1055 e. Kr.
i ett arkaistiskt bronskärl ur Hoang-ho uppfiskade och säkerligen urgamla stentaflor
af samma slag som de ofvannämnda »rangspirorna»; de hänföras också af kineserna
själfva till Yii och hans flodreglering. Då de efter allt att döma torde hafva uttryckt
en bon eller ett meddelande till flodguden, sa framträder här också en förbindelse
mellan kartografien och de första ansatserna till en skrift, som man äfven annor-
städes kan träffa på hos primitiva folk. Att det äfven funnits ett dylikt samband
mellan kartografien och (den med skriften sa nära förbundna) ornamentiken, sa
att man kanske rent af här kan förutsätta motsvarigheter till de fornkretensiska »terräng-
ornamenten», framgår redan af utseendet - liksom för resten hieroglyfen för huah,
»teckna», »måla», visar konturerna af ett fält, och tu, »rita», äfven utan något komple-
ment kan betyda »rita kartor» och »karta».
Men for de äldsta kineserna har tydligen kartografien äfven varit af betydelse i ett
tredje afseende. Dessa Yus kartor lära nämligen - i likhet med våra kartor från
medeltiden - äfven hafva visat invånarne i de framställda områdena, men icke för
administrativa ändamål, såsom det enligt beskrifningen var fallet med kartorna från Ghow-
perioden, utan for att kunna afvärja demoniska inflytelser. Ty allt land, som icke var
odladt af kineserna^ de otillgängliga ödemarkerna, de ovägade bergstrakterna, tänkte man
sig öfvervägande befolkadt af skadliga demoner, d. v. s. de vilda autokton-stammarne;
särskildt dvärgfolken ansågos (och anses delvis ännu i dag) för dylika; man möter
ju en liknande uppfattning äfven på andra hall, och möjligen hafva äfven vara älfvor
och tomtar ett dylikt ursprung. Och emedan dessa äfven enligt kinesisk åsikt blifva
oskadliga, sa snart som man igenkänner dem eller kan nämna deras namn, sa hade man
afbilda! dem pä dessa trefötter för att upplysa folket härom. På samma sätt betecknas
äfven det på de gamla bronskärlen ofta förekommande mönster, som föreställer tau-
tiehs eller filfrasens grinande hufvud, såsom en framställning af San Miao (d. v. s.
Miao-tse), hvilka ännu i dag äro fruktade som trollkarlar.
Huru besynnerligt det an kan förefalla, sa för oss detta nu omsider öfver till läke-
konsten. Ty på äkta animistiskt vis uppfattades sjukdomen, åtminstone den inre, icke
blott såsom beroende på ett demoniskt inflytande, en förtrollning o. d., utan ofta nog och
kanske till och med i regeln rent af som en lifslefvande demon, som hade farit in i
den sjuka kroppen- såsom i Tso-chwans typiska anekdot om den sjuke furst King
af Tsin (död 579 f. Kr.), som hörde, hur två gossar rådslogo i hans inälfvor om hvar
de helst skulle slå sig ned för att icke blifva ertappade - och af ett eller annat skäl
föll misstanken mycket ofta på dessa infödingar, som man ju äfven gjorde ansvariga
för allt möjligt annat ondt: torkans demon t. ex. afbildades som en representant för en
sydkinesisk dvärgstam. I öfverensstämmelse med denna uppfattning var exorcismen
den stående behandlingsmetoden. Sedan man först liksom i många andra fall rådfrågat
oraklet (granskat sköldpaddskalets rörelser under eldens påverkan eller kastat lott med
stänglarne af vattenslingan [myrophyllium]), kom turen till trollkarlar och häxor, hvilkas
första stamfader också gällde som läkekonstens uppfinnare - ehuru man på detta sätt
stundom kunde hafva anledning att befara, att djäfvulen blef utdrifven med Belzebub.
Utom den hälsobringande hvita magien bedrefvo ju dessa äfven den sjukdoms- och döds-
bringande svarta magien. Men deras verksamhet som läkare inskränkte sig icke blott till
detta botande genom suggestion - hvilken som bekant i alla tider varit läkarens basta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0537.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free