Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Forntiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534 A. CONRADY, KINA.
rit fästad vid konungahuset icke blott genom ofvannämnda pietetsförhållande utan äfven
genom en särskild tacksamhetsskuld mot dem, som upphöjt den ur ringa omständigheter.
Början till denna upplösning betecknades af att innehafvarne af de stora och allt-
jämt växande länsstaterna begynte att mer och mer frigöra sig från sina vasall-
plikter. De hade alltid intagit en ganska själfständig ställning, nu tillvällade de
sig äfven sa småningom de rättigheter, som varit förbehållna kronan: egen rättskip-
ning, egen lagstiftning, bestämmanderätt öfver riterna o. s. v. Blott några yttre höflig-
hetsformer iakttogo de ännu gentemot konungen, annars voro de suveräna, och några
af dessa furstar antogo redan mot slutet af åttonde århundradet konungatiteln. Hvad
de stora furstarne företogo, försökte de små att göra efter. De uppsade länsbandet
och sträfvade med alla medel att öka sin familjemakt för att kunna deltaga i kam-
pen om kronan. Ty härom stod striden. I själfva verket var det blott de stora
staternas inbördes afundsjuka, som hindrade, att Chow-dynastien redan nu - i åttonde
århundradet - störtades från tronen. - Det rådde fullständig anarki i riket. I början
gjorde man ännu ett försök att råda bot på den. Man bildade ett stort förbund, och
från att hafva varit en feodalstat blef Kina en statskonfederation. Dess medlemmar,
som voro fullkomligt själfständiga i sin inre förvaltning, bestämde om sina gemen-
samma angelägenheter på periodiskt sammanträdande koncilier. Presidiet för förbun-
dets exekutiva makt tillkom naturligtvis icke konungen, som nedsjunkit till en mario-
nett, utan fördes under hans nominella öfverhöghet af en af furstarne.
Härigenom hade man åter fått en högsta myndighet, men läget blef dock föga
förbättradt. Ty den presiderande fursten begagnade hufvudsakligen sin ställning för
att utvidga sitt rike på de svagare staternas bekostnad. Och denna period förbe-
redde således endast det följande sista utvecklingsskedet, den öppna kampen mellan
de sålunda utvidgade furstendömena om hegemonien. Den begynte i början af
sjätte århundradet - hvilket äfven fick bevittna ett misslyckadt försök att skapa en
fredsliga - sedan fem dylika s. k. »tyranner» suttit vid makten. De båda sista
af dessa hade varit konungarne af Tsin och Tsu. Mellan deras efterföljare kom det
slutligen i tredje århundradet till en afgörande strid om kronan.
Detta var en naturlig utveckling, som icke lät sig hämmas af enstaka konungars
duglighet. Men kanske skulle dess förlopp blifvit mildare, lugnare, mindre skräckfylldt,
om det åtminstone suttit värdiga härskare på tronen, föredömen af en verkligt furstlig
vandel. Redan i tionde århundradet var emellertid Chow-dynastien angripen i sin
kärna. Nästan utan undantag voro konungarne antingen grymma tyranner, som icke
hade försyn för någonting, eller ännu oftare svaga stackare och vällustingar, som fros-
sade i allt slags yppighet, som hängåfvo sig åt haremslifvets njutningar och gingo i
ledband af mätresser och eunucker. Man tror sig ofta läsa en skildring af Tacitus.
Sålunda påskyndades förfallet äfven från tronen.
Det måste hafva varit Jämmerfyllda tider i Kina. Ständiga fejder utarmade lan-
det. Den ena dagen drog landsherren med sitt följe öfver åkern, dagen därpå
nedtrampades den af hästar, tillhöriga någon junker, som låg i fejd med sina
grannar, och nästa dag inföll kanske grannfursten i landet och nedhögg hvad som
fanns kvar af män och gubbar i byarne och bortförde kvinnorna och barnen i kedjor
och slafveri från de rykande ruinerna af deras plundrade hus och tempel - medan
deras män och bröder antingen voro borta på befästningsarbeten eller lågo i fält som
soldater mot grannstaten, mot barbarerna i sydöst eller mot hien-yun (hunnerna).
Det fanns nämligen inga stående härar. Det fattades därför arbetare, och på den
ödelagda åkern växte bgräset upp. Och äfven där säden i alla fall hade kommit upp,
förstördes den ofta af en af de öfversvämningar, som utgöra Nordkinas plåga och
som nu blefvo vanligare an eljest, emedan hvarje stat reglerade sina vattendrag utan
hänsyn till de andra och helt enkelt ledde det öfverflödiga vattnet in i grannlandet.
Svara tider af hungersnöd inbröto, och medan man eljest brukade bekämpa nöden genom
att till de hemsökta distrikten införa spannmål från de trakter, som blifvit skonade, ute-
blef nu äfven denna hjälp, delvis väl blott därför att handel och samfärdsel afstannade.
Man afskräcktes af de tullar på resgods och varor, som upptagas i hvarje litet land, och
vågade sig icke längre ut på vägarne, där utom truppförbanden endast röfvarne drogo fram.
Och hvad kriget och nöden icke slukat, det lade fursten beslag på. Hart när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
