- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
542

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Forntiden.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lif, som tager sig uttryck i en ny världsåskådning, en ny konst och en ny religion
— ty det ligger ju i öppen dag, att hela denna importerade kultur och särskildt
konsten, som omskapade de gamla skuggestalterna till kroppsliga, lifslefvande
gudar, mer an allting annat har bidragit till att lampa filosofien efter folkets behof
och förvandla taoismen till en religion. Däremot ar det ännu sa länge tvifvelaktigt,
om det föreligger ett indiskt inflytande i något af de öfriga filosofiska systemen från
denna tid, såsom etikernas, hedonikernas, Sofisternas m. fl. Det ser visserligen ut, som
om de till tendensen motsvarade vissa samtidiga indiska system, men de kunna dock
mycket val hafva utvecklats ur inhemska förutsättningar. Till gengäld tyckes
emellertid den (äldre) taoismen hafva inverkat på ett annat system, nämligen den
lära, som predikades af den allmänna människokärlekens apostel, Moh Tih (omkr.
450), och som i sin folkvänliga, ja, socialistiska karaktär framträder som ett äkta
barn af sin tid. Och om också icke taoismen själf, så har åtminstone den tidsanda,
som kommer till uttryck däri, inverkat äfven på den ortodoxa uppfattningen. Ty
äfven Moh Tihs bittraste motståndare och confucianismens mest energiske förkämpe,
Meng-tse (Mencius), som man på grund af hans lärometod kunde kalla Kinas
Sokrates, sätter i vida högre grad an Confucius folkets väl i första rummet.

Men bortsedt från all främmande påverkan, finna vi åter och åter, huru
Sydkina går i spetsen för tidens andliga rörelse, antingen som förmedlare eller
genom egna insatser. Flertalet af de ofvannämnda konstverken, och särskildt
gruppbilderna, prydde väggarne i sydkinesiska salar. En sydkines har genom sin
beskrifning gifvit oss kunskap om dem, och samme man, den flere gånger omnämnde
Kuh Yüan (död omkr. 290 f. Kr.) ar det äfven, som med sina dikter, »Elegierna från
Tsu», åstadkom en fullständig omhvälfning inom den kinesiska diktkonsten.

»Jag fyra drakar spände framför vagnen och satt upp på Fenix,
Och uti storm och damm jag for mot höjden.
Och solens körsven sa jag bjöd att ila,
Min väg var lång, och fjärran låg mitt mål.
Och hästarne jag vattnade i solens nedgångsdamm,
Och tyglarne jag band vid solens träd i öster,
Och värjde mig för den med trolldomsträdets gren.
Så for jag utan mål i rymden kring,
Framför mig månens körsven, stormens gud bakom mig
Och åskans gud vid sidan som en skyddsvakt.
Regnbågen svingade jag som en fana,
Från pärleklockor klang ett eko starkt och rent.»

Detta ar ett prof på hans stil, som ar lika vidt skild från den gamla
nordkinesiska lyriken som solen från månen. Hans poesi har en vild, himlastormande
fantasikraft, är rik på indiska reminiscenser och kommer en äfven genom
tankarnes flykt att tänka på indiska förebilder, men i sin allegoriska och
didaktiska utprägling ar den äfven en äkta telning af den kinesiska kulturen. Öfver
det hela hvilar det också ett djupt vemod — icke endast den obestämda
världssmärta, hvilken som
ett symptom for en
jäsande tid äfven se-
nare präglar tiden för
buddismens införande,
utan äfven sorgen
öfver egna bittra
erfarenheter, öfver en
oförtjent landsförvisning
och framför
allting annat öfver
fäderneslandets
förtviflade läge, för
hvilket ingen hjälpare



Tsun (bronskärl för dryckesoffret.)

Ur Tanaka Gentaros samling i Tokio.
</img>

tyckes finnas; den
sorgen dref honom
äfven att själf gifva
sig döden. Och så
utmynnar denna
period, utmynnar hela
forntiden i en
förtviflans längtan efter
den, som komma
skulle, efter kejsaren,
som skulle rädda riket
och folket.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 18:38:40 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0564.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free