Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Medeltiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kinesiska samhället. Och likväl fattas däri det väsentliga draget, det som gifvit hela
kulturen under denna tid icke blott dess glans och dess egendomliga behag utan
äfven dess säregna typ, nämligen konsten. Ty Tang-perioden ar i själfva verket den
kinesiska konstens, framför allt diktkonstens, klassiska tid. Redan under
mellanperioden hade poesien genom att förbinda det gamla med det nya åtminstone i sina
basta alster hojt sig till den okonstlade skönhet, som t. ex. talar ur följande strof
(hvilken erinrar om Brentanos Laurenburger Els):
Snedt falla månens strålar ned,
Och skuggorna bli langa;
I luften flyger blomsterstoft.
Jag tror, att det ar han — men nej!
Jag ler — men genom tårar ...
(efter Forkes öfversättning). Men nu kröp den lysande fjärilen fullständigt ut ur
puppan, och en hel Olymp af poeter, framför allt den geniala dubbelstjärnan Li Tai-peh
och Tu Fu, skänkte diktningen en fulländning, som den förut aldrig natt. Möjligtvis
skulle man jämte dessa båda kunna nämna Peh Ku-yih, som i hvarje fall ar den med
oss kongenialaste, emedan hans djupa känsla framträder i naturlig dräkt och icke ar
utstyrd i de lärda anspelningar, med hvilka de öfrige ofta söka tillfredsställa det i
och för sig berättigade estetiska krafvet, att lyriken skall låta oss ana mer an den
utsäger. Och parallellt med poesiens nya utveckling står en märklig lyftning äfven
inom målarkonsten, som ju i Kina i sa hög grad ar dess systerkonst, att diktaren
af ålder ofta griper till målarens pensel, när orden tyckas honom för fattiga. Och
slutligen fick äfven musiken, som den tredje i ringen, en ny gestalt; den reforme-
rades från grunden, och särskildt uppkommo nu dessa sångspel, som småningom
utvecklades till ett egentligt drama. Förmodligen ar det dock ett misstag, när man
först i dem söker dramats ursprung. Liksom man redan i Shi-king, redan under
urtiden, finner rudiment af denna diktart, sa synes mig redan Han-perioden i väsentlig
mån hafva bidragit till dess utveckling. Den egde nämligen redan i andra århundradet
e. Kr. sångpantomimer, som till och med voro försedda med scenisk apparat (med
regn, snö och åska), och den har for öfrigt äfven vidare utvecklat den urgamla —
sannolikt ursprungligen centralasiatiska — marionetteatern under utländsk, delvis
.indisk påverkan. — Men äfven inom andra områden betecknar denna tid ett uppsving;
en hel rad af uppfinningar vittnar om dess skapande kraft — däribland porslinet
(som har försöken att bereda glas att tacka för sin uppkomst), kompassen (om denna
icke redan var känd under Han-perioden) och den färdiga boktryckarkonsten (en
demokratisk och demokratiserande uppfinning, som måste hafva befrämjat bildningens
utbredning i långt högre grad an de ofvannämnda stentrycken).
I själfva verket är Tang-perioden — samma tidpunkt, då den europeiska
kulturnivån står lägst — den mest lysande epoken af Kinas kultur, ett verkligt augusteiskt
tidehvarf, ja, man skulle kanske kunna säga höjdpunkten af hela dess utveckling.
Och detta ar i väsentlig grad en verkan ät det sydkinesiska elementet, som ju helt
och hållet står i känslans och fantasiens tecken.
Men detta betecknar också dess sista uppflammande. Redan den dåvarande
blomstringen ar åtminstone inom poesien icke längre något verkligt framsteg. Där finnes intet
nytt innehåll, ingen ny tanke; pessimistiska betraktelser öfver lifvets korthet och ett
lofprisande af tröstaren vinet äro äfven nu diktningens hufvudämnen, blott att bådadera
ofta öfverdrifvas, så att man å ena sidan hemfaller till hypersentimental klagan, å den
andra permanent hyllar ett »drickande utan ända». Detta skede har endast gifvit poesien
den fulländade klassiska formen, och det borde därför kanske snarare kallas lyrikens
glansperiod an dess blomstringstid. Det representerar visserligen ett framsteg — men mot
formell klafbundenhet. Och for samma mål arbetade äfven de motsatta krafterna i tiden.
Redan i slutet af åttonde århundradet uppstod en ny förkämpe för confucianismen i den
med en lysande begåfning utrustade Han-yu, och hvilken skörd, som denna sådd bar,
visar bäst den energiska förföljelsen af de främmande religionerna ar 844, hvilken till-
fogade buddismen oläkbara sår, och kanske äfven blodbadet på främlingarne i Hang-chow
(878), som tillika ar ett förspel till rikets förfall. Men det var dock först den nyare
tiden, som skulle fullborda verket och krona confucianismen med fullständig seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
