Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Nyare tiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 A. CONRADY, KINA.
den växande själfkänslan väcktes åter nytt lif i poesien och särskildt i konsten -
framför allt i landskapsmåleriet. Dock, detta rike var en nationalstat och icke
längre något världsrike, och det dröjde icke länge, innan de framstormande, med
mandschuerna besläktade ju-chen, som (1115) sopade undan Kitan-folket till Central-
asien, trängde det kinesiska väldet tillbaka inom Sydkinas naturliga gränser. Hjärtat
af riket, det egentliga Kina kommer nu - för två och ett halft århundrade - under
barbarerna, och Kina har sammanträngts till ett område smalare an på länge: det
har helt och hållet begränsats till Södern. Men här, i landsflykten, har den kinesiska
kulturtypen fått sin starkaste utprägling; i själfva Södern har den besegrat Södern.
Delta var i själfva verket helt naturligt. Ty tack vare barbarerna, som sedan 1000-
talet monopoliserat förbindelsen öfver land västerut, hade här den begreppsförvirrande
öfversvämningen af främmande ideer nästan utsinat, och kineserna hade nu inom
detta anspråkslösa område tid nog till själfbesinning. Nu måste därför sedernas all-
männa förfall under de gångna oroliga tiderna och traditionens undergräfvande genom
den samhällsupplösande, i grunden socialistiska buddismen med särskild tydlighet
träda i dagen och eftertryckligt mana till en reform, som äfven kunde vara en sköld
och ett vapen mot den yttre faran. Den yttre begränsningen måste äfven på det
andliga området leda till en begränsning inom (Jen nationella ramen, och det fanns
intet tvifvel om, att endast confucianismen kunde gifva denna ram, att döma redan
af dess hittillsvarande utveckling. Men å andra sidan var det utifrån hemtade kultur-
innehållet dock alltför mäktigt och alltför fast rotadt, för att man skulle kunna
helt åsidosätta det. Och man måste väl äfven taga hänsyn till den, efter hvad det
vill synas, på nytt framträdande demokratien, som just i slutet af 1000-talet fått en
förespråkare i nationalekonomen Wang Ngan-shih - känd för sina intressanta reform-
förslag om att staten skulle lemna förskott på skörden, om att landet åter skulle
uppmätas i och för genomförande af en rättvisare beskattning, om införande af all-
män värnplikt och om en reform af examens väsendet på praktisk grund. Man fattade
därför ett-raskt beslut och drog ett streck under det förgångna, summerade ihop
resultaten och försökte att af allt detta uppbygga ett nytt system på grundvalen af
det gamla confucianska.
Många betydande förmågor hade försökt sig därpå, dock fattades ännu den rätte
mannen, som kunde fullborda detta system och föra det från studerkammaren ut
ibland folket. Men han uppstod på 1100-talet i Chu-hi, den »ende, oförliknelige»,
såsom den rättrogne kinesen kallar honom. Det har lyckats honom, tack vare hans
ovanliga begåfning och lärdom, att sammanfatta Kinas hela kultur och vetande, alla
samtidens moraliska och politiska åskådningar, till en väldig enhet, som helt hvilade
på confucianska ideer, om också kritiskt granskade och modificerade, och som var
olösligt förbunden med dessa. Kvintessensen af denna nyconfucianism samman-
fattade han i en folklig skrift, kallad »Barnalära», och denna populära framställning
har med hjälp af den förbättrade boktryckarkonsten och snart äfven af det utom-
ordentliga spridningsmedel, som uppstod genom böckernas utgifvande i hela upplagor,
väsentligen bidragit till att hans system trängt ned i de vidaste kretsar. »Barnaläran»
har sedan dess varit normgifvande för de kinesiska skolböckerna.
Och härmed hade den nordkinesiska kulturen nått fram till seger. Ty detta
Chu-his system, som vidare utvecklades och befästes af olika epigoner, behärskar
det kinesiska vetandet, den kinesiska tanke- och känslovärlden in i de minsta de-
taljer ända till våra dagar. Ingen afhandling, ja, ej ens någon enkel refererande fram-
ställning kunde längre räkna på bifall, om icke tankar och uttryck strängt anslöto sig
till de klassiska förebilderna, och äfven språket måste åtminstone vara Han-periodens.
Ty ehuru just på Chu-his tid den nuvarande språkformen började uppkomma, och han
själf äfven brukade använda den för att nå sitt mål, populariseringen, sa ansågs den icke
passande för en vetenskaplig eller öfver hufvud för en litterär framställning, emedan den
icke var densamma som forntidens. Och det var samma förhållande inom poesien.
Denna fick icke längre i enkla, för hvar och en begripliga ord tolka, hvad den hade på
hjärtat. Den skulle begagna sig af samma tankar, samma former, ja, till och med samma
rim, som de sjunde och åttonde århundradena hade sanktionerat. -Men som uttalet små-
ningom undergick stora förändringar, blef alltså ett rimlexikon, en gradus ad Parnassum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
