- Project Runeberg -  Världshistoria / Orienten /
556

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Nyare tiden.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

556 A. CONRADY, KINA.
erinrande förhållandena i städerna, med deras folkvimmel och jäktande affärslif; och
glömmer icke heller att redogöra för sådana detaljer som insnörandet af kvinnornas fötter
och de långa fingernaglarne. Vi ega dessutom Ibn Batutas skildring, som särskildt gifver
oss en inblick i handel och näringar under 1300-talet. Ty araben har iakttagit förhållan-
dena med affärsmannens skarpa öga. Han skildrar sålunda - ehuru icke alltid fullt
exakt - framställandet af porslinet i de stora fabrikerna, som drefvos sedan omkr. 300 ar
tillbaka och af hvilka ea (grundad 1005) ännu eger bestånd. Han förundrar sig myckel
öfver användandet af »stenar till eldning» - d. v. s. stenkol, hvaraf man redan då
framställde ett slags koks. Han talar i berömmande ordalag om behaget af en resa
genom detta land, som han kallar för det bäst kultiverade i världen, och om den säkerhet,
som råder öfverallt. Värdshusen utmed landsvägarne öfvervakades sa noga af ämbets-
män, att de till och med stängde dörrarne för natten, sedan de fått en förteckning
öfver gästerna. Liksom Marco Polo talar han med högaktning om kinesernas abso-
luta ärlighet. En främling kan lemna sina pengar åt en köpman eller värdshusvärd till
förvaring och vara saker om att de blifva med största noggrannhet bevarade och åter-
lemnade. Han berättar äfven om fromma stiftelser, som han besökt i Kanton, där det
i ett stort tempel finnes en försörjningsinrättning för åldringar, änkor och föräldralösa
barn och en asyl för blinda och krymplingar. Man kan stundom ur hans skildringar få
fram en hel liten tafla. Man tycker sig formligen se honom framför sig, där han behagligt
drifver omkring i folkvimlet på de stora basaren och an betraktar varorna, t. ex. de fina
och oförstörbara skålarne och tallrikarne af rödlackeradt flätverk - liknande dem
som ännu i dag exporteras - an studerar människorna, som ända ned till de fatti-
gaste gå klädda i siden men visserligen ofta äro rätt smutsiga. Han har äfven
tillfälle att beundra kinesernas utomordentliga anlag för konst och konsthandtverk,
och han får på sig själf erfara deras färdighet att göra hastiga och träffande por-
trättskisser. När han och hans följeslagare en dag återvända från ett besök, få de
till sin häpnad se sina egna, väl träffade drag på väggen af basaren midt emot,
som de kort förut passerat förbi. Och han tillägger, att på kejserlig befallning tages
en afbildning af hvarje främling för att eventuellt kunna användas vid personens
efterlysning. Det ser ut, som om man, alltid tagit ett signalement, och liksom i vara
dagar spelade troligen hudens teckning på fingerspetsarne redan vid denna tid en
stor roll härvid - alltsammans metoder, till hvilka vi först nyligen nått fram.
Det rörliga kulturlif, som utmärker denna märkliga tid, har äfven i litteraturen rest sig
ett ganska beaktansvärdt minnesmärke, nämligen romanen och dramat. Såsom vi sett,
kan det senare - och förmodligen äfven romanen - se tillbaka på en lång utvecklings-
gång, ehuru icke några af dess tidigare alster blifvit bevarade. Nu framträda dessa
litteraturarter på en gång färdiga och i högsta blomstring liksom Pallas ur Zeus’ hufvud.
Men de äro - och detta ar just det anmärkningsvärda - hufvudsakligen skrifna på
talspråket. Detta var säkerligen nödvändigt, om de skulle förstås af de bredare
lagren. Men att man fann nödigt att vanda sig till dessa kretsar, att det uppstod en
litteratur för folket, tyckes mig dock vara ett symptom af en demokratiens fortsatta fram-
ryckning, ja, en protest mot dess utestängande från den högre litteraturen, kanske rent
af en protest mot hela systemet. I de officiella kretsarne tolererade man denna litteratur
ungefär som ett slags säkerhetsventil. Men då man äfven klokt nog insåg, att just teatern
ar det viktigaste och tacksammaste medlet för folkuppfostran, höll man ett skarpt öga
då dramat och införde censur. Dramat och romanen blefvo sålunda helt och hållet
genomträngda af confucianismens anda ock kanske de verksammaste medlen för dess
propaganda.
Om detta undergräft deras blomstring, om det betydde, att de upprycktes ur den
jordmån, där de utvecklat sig - sa mycket ar visst, att den var slut med det mongoliska
kejarhusets fall, hvilket inträffade endast ett par människoåldrar senare. Barbar-
dynastien kunde icke fördraga kulturen och den obegränsade makten. Genom vildt slöseri,
otyglade begär, hänsynslösa öfvergrepp gjorde den sig inom kort hatad. De hemliga
sällskapen höjde öppet upprorsfanan, och ur en rad af vilda strider framgick som
segrare ledaren af det mäktigaste sällskapet, som uppstått i Sydkina, den kinesiska
andens nya bålverk. Han grundade 1368 Mings nationella kejsarhus.
Kina tillhörde nu åter kineserna. Emedan mongolerna varit främlingarnes gyn-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 22:36:20 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrldhist/3/0578.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free