Världshistoria / Orienten / 585 (1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Ämbetsmannastaten (645—1185). - 1. Utvecklingen från släktstat till ämbetsmannastat (645—701).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Budda Amitabha och två bodhisatvas.

Lackerade och förgyllda träskulpturer från 800-talet
(i templet Seiryojt i Kioto). Ur Kokka 1902, N:r 148.

4. Ämbetsmannastaten (645—1185).

1. Utvecklingen från släktstat till ämbetsmannastat (645—701).

Fyra årtionden hade förflutit sedan prins Shotokus fruktlösa försök att genom
ett välmenande manifest förvandla det löst hopfogade japanska släktsamhället till en
centraliserad stat under en med full och verklig härskarmakt utrustad kejsare. Det
växande inflytandet af fastlandets kultur, hvaraf folkets breda lager alltmer
genomträngts under det sista halfseklet, hade visserligen icke kunnat undgå att i allmänhet
verka upplösande på de patriarkaliska ättförbanden. Men å andra sidan hade de
vid denna tid lyckats den mest ansedda af ätterna, den såsom innehafvare af
o-omi-värdigheten i spetsen för omi-adeln stående familjen Soga, som med särskild ifver
omfattat den nya kinesiska bildningen och den främmande Buddaläran med dess
praktfulla kult, att uppnå en politisk maktställning, som icke blott öfverglänste, ja
hotade alla de öfriga en gång likaberättigade adelssläkternas, utan till och med
redan utgjorde en verklig fara för härskarhuset, fastän detta visserligen på flere sätt
var besvågradt med densamma. Dess öfverhufvud, såväl kejsare som kejsarinnor
voro redan blott viljelösa verktyg i o-omis hand.

Men för att i längden upprätthålla en dylik maktställning, som var egnad att
uppväcka afundsjuka på alla håll, hade det fordrats en ovanligt hög grad af
moderation och patriotisk-politisk vidsyn. Just dessa egenskaper saknades emellertid
särskildt hos den siste företrädaren af denna ätt, den ungdomlige, sorglöse Iruka. Han
visade sig vara ännu mera härsklysten och våIdsam men mindre klok än sin fader,
den gamle o-omi Yemishi, som förtroendefullt öfverlemnade regeringstömmarne i hans
hand. I sonen till den förtJenstfulle Prins Shotoku, hvilkens anspråk på den kejserliga
värdigheten omintetgjorts genom o-omis inflytande, såg Iruka en ständigt hotande
fara för sin släkts makt. Han kunde visserligen icke rikta någon anklagelse mot
Shotokus afkomlingar, hvilka voro högt ansedda för ett ifrigt utöfvande af buddistiska
dygder enigt faderns föredöme, men detta hindrade honom icke från att slutligen mot
dem tillgripa det råa våldet. Det lyckades prinsen att med de sina rädda sig ur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>